reflektionish del 2

Tror det är bra ibland att släppa alla ambitioner och göra det man tror sig behöva. Jag började med en bred generell ingång kring hemlöshet, visserligen inspirerad av min egen bostadslöshet, men med ambitionen att sätta fingret på ett samhällsproblem. Ibland är det inspirerande, men jag upplevde den ingången som fruktansvärt krävande. Tror jag i varje fall så här i efterhand. Jag vill så mycket, jag vill lösa problem. Att göra en modell av en möjlig bebyggelse för alla som inte får bo på masthugget ovanpå det faktiska masthugget hade säkert varit roligt, men det hade definitivt inte löst något, det hade absolut inte fått mig att hitta hem. Det hade antagligen inte ens satt fingret på problemet och manat till eftertanke eller fått igång någon vidare diskussion om problemet.
Det är ganska intressant det där förresten, att konst ofta inte vill lösa problem, utan ta upp dem till diskussion och få folk att tänka. Inga givna sanningar är bra såklart, att fundera kring fördomar och diskurs är galet viktigt. Men visst måste konst också få komma med lösningar? Det måste väl gå utan att skriva folk på näsan?
Känns som att konst- och den akademiska världen ibland är så fokuserad på att prata att man ibland glömmer bort vilka man faktiskt pratar om. Att det bakom retoriken och de fina orden faktiskt finns problem som är på riktigt. Samtal är inte allt. Ibland måste man faktiskt göra också. Kanske utan förankring i fina teorier, utan rädsla för att göra något som redan är gjort.

Jag har tidigare varit ganska rädd för att gå ner i mina problem, jag har med utgångspunkt i dem försökt peka på mer generella saker. Men ofta har det varit svårt, känns som det alltid saknats något för att nå hela vägen fram. Den här gången gick jag andra vägen, började i det stora och upptäckte på vägen hur mycket det faktiskt handlade om mig. Och trots att det kändes lite fånigt och självcentrerat (herregud, jag vågar inte tänka på hur många gånger orden jag, mig, min eller mitt används i rapporten…), så var det också märkligt befriande att kasta sig in i det egocentriska. Och det känns som jag hittade något där som också blev intressant för andra. Mitt i allt ego så fanns något mer allmängiltigt. Kanske måste man fokusera på sig själv och våga känna det som känns, för att hitta hem också i ett större sammanhang.

Och en avslutande liten didaktiskt reflektion

Tror arbetet med hemliga och egna platser kan vara en bra utgångspunkt i arbetet med elever. De flesta barn har egna platser, hemliga klubbar, kartor och så vidare, och jag tror det skulle vara mycket intressant att arbeta med det som verktyg.
Det är bra att använda sig av spänning och nyfikenhet för att fånga elevers intresse, skapa en känsla av att vi har något tillsammans som ingen annan vet. Något speciellt och exklusivt. En hemlig klubb, en hemlig låda, en hemlig klassplats.
Eller låta dem som ett samtidskonstprojekt skapa egna platser, kanske egna hemliga ställen på sitt eget sätt.
Man kan arbeta stort och övergripande med platser som tema, det går att beröra allt från demokrati till identitet. Skriva, rita, prata, måla och berätta om sina drömmars plats, vad är en offentlig plats, vad är en bra plats?

Hur viktigt det är att känna sig hemma har blivit tydligt för mig i det här projektet, om man med hemma menar att knyta an till en plats och känna sig trygg där. Tror denna appropriation är extra viktig i skolan om ett meningsfullt lärande ska ske. Att jobba i grupp, med flytande arbetsplatser utan hemklassrum kan absolut vara en bra idé, men jag tror det behövs något att falla tillbaka på. En plats att utgå ifrån där man kan bearbeta intryck man fått och skapa sin identitet. Tror inte ett skåp är nog, istället behövs det en egen arbetsplats.
Det är bara att titta på oss i LBD 330, om man inte måste vara i skolan är man inte där. Jag tror verkligen inte det beror på ointresse, utan på avsaknad av egen plats. Man vill känna sig hemma och bekväm där man är, veta att det alltid finns ett utrymme för mig. Inte som nu då vi slängs från sal till sal och aldrig vet riktigt var vi ska vara. Det skapar inte bra förutsättningar för utveckling och tanke.

reflektionish

Eftersom jag inte har redovisat här på bloggen vad jag gjort och tänkt i samma utsträckning som jag gjort under tidigare projekt är det nog på plats att börja där.

Med utgångspunkt i hem och känslan av hemma har jag skapat fyra hemliga platser i det offentliga rummet. Genom att ladda dessa platser med mening och historia har jag skapat ställen för mig att landa i och utgå ifrån.
Platserna finns där många människor vistas varje dag, men de kommunicerar bara med mig. Jag har synliggjort dem för mig, men samtidigt är de osynliga.

Jag gillar verkligen känslan av hemlighet och hur den talar till fantasin och upplevelsen av vardagen. Det byggs som små slott av mening och betydelsefullhet när man har positiva hemligheter.
Vad händer med en hemlighet när man berättar den? Förlorar den sin mening då? Maria Spasova har gjort ett konstprojekt som heter hemligheter, där människor får skriva sina hemligheter på lappar till henne. Hittade en bok igår på Ebbes hörna där alla dessa hemligheter tryckts och givits ut. 10 kronor kostade den. Tvekade länge på om jag skulle köpa eller inte. Är de verkligen hemlisar när alla kan läsa? Eller är det bara mer triggande att känna till en hemlighet och inte veta avsändaren?
Skulle mitt projekt vara lika laddat för mig om alla kände till var mina platser fanns? Nej, tror hemligheten gör hela skillnaden.
Att berätta för er om projektet och visa foton tror och hoppas jag väcker nyfikenhet och tankar, men om jag också avslöjat platsen tror jag projektet hade tappat all mening som gestaltning. Och antagligen också mening för mig.

En av M:en i klassen frågade om jag gjorde det här, skapade en hemlighet, för att jag kände att jag ofta delade med mig för mycket av mig själv. Hade inte tänkt på projektet ur det perspektivet tidigare, men nu i efterhand ligger det nog mycket i den frågan. Känns som jag ständigt öser och öser ur mig och mitt, till en gräns där jag blir sjukligt trött på att höra min egen röst och älta mina upplevelser och problem. Den här hösten har definitivt varit sådan. Känns som alla vet allt, snart har jag inget eget kvar. Att prata om saker är ju bra, men kanske ska man vara lite mer restriktiv med delandet. Med vem jag väljer att lita på. Kanske har jag med projektet, utan att vara medveten om det, skapat en kärna där jag kan vara privat. Kanske har jag haft ett omedvetet behov av att spara på mig.
Det är fint med hemligt, men också öppenheten har sina kvaliteter. En svår paradox.


Tror jag fick fram det jag ville ha sagt på redovisningen, för första gången gick jag inte därifrån och kände mig förvirrad och oklar. Tidigare har jag försökt att, som i Karins fina Carl-Johan De Geer- citat, ta det på volly. Men känt att jag inte fått ut alla tankar som jag tänkt, alla fina paralleller och idéer som har funnits. Något har saknats och jag har känt mig rätt missnöjd med min egen framställning. På grund av det hade jag tänkt förbereda mig ordentligt och strukturera upp vad som skulle sägas och hur det skulle göras. Jag ville inte missa och inte glömma den här gången, inte känna mig besviken.
Men så fort jag satte mig ner för att skriva visste jag inte var jag skulle börja, och så kom jag till redovisningen utan stödord. Igen. Med andan i halsen och tankarna i fjärran.
Det är lätt att bli nervös i ett examinations och bedömningssammanhang. Ännu lättare när det är massa människor framför samt en videokamera. Och ännu mer enkelt när man inte har en aning om var man ska börja….
Men så öppnade jag munnen. Och ut kom en helt annan tydlighet än jag förväntat mig. En sak ledde till en annan, lite instick här och var, och så klart. Nervositeten försvann med första ordet och jag trivdes faktiskt med att sitta där.
Har märkt detta i undervisningssituationer också, att jag trivs ganska bra där framme. Att jag kan vara sjukt snurrig och förvirrad innan en lektion, men så fort munnen startar med ett ord så följer resten naturligt. Jag behöver inte göra så mycket. Kanske är det det som är att vara förberedd. Att man har tänkt och funderat mycket kring det man ska prata om, att man vänt och vridit på olika perspektiv och möjligheter, att man har koll på sitt ämne. Att förbereda sig och ha struktur innebär nog inte att ha en tydlig lektionsplan där a blir till b leder till c, utan att man har helheten och hittar vägar för att nå dit undertiden. Kanske. Detta är spekulation, men jag misstänker att det är så jag fungerar. Kanske är det dags att sluta upp med nervositet och lita på min förmåga att nå ut. För uppenbarligen så finns den där.
Tror skillnaden den här gången jämfört med förra projektet beror på rapporten, att jag verkligen har haft tid att tänka igenom vad jag skapat och gjort det tydligt för mig själv. Byggandet av berget var en helt annan process, där redovisningen skedde innan jag hade hunnit landa, innan jag hunnit bli nöjd, innan jag riktigt visste vad jag gjort.



Det är underligt hur olika den här och förra processen har tagit sig uttryck. Då gjorde jag och förkastade, gjorde och förkastade, läste och tänkte inte så mycket utan körde på känsla. Ville prova om det fungerade utan så mycket medveten tanke.
Egentligen kan man kanske inte dela upp höstens projekt i två.. då det ena övergick i det andra. Och det jag kom fram till i det ”omedvetna” byggandet av berget är ju det jag utgått från nu.
Då var det stressande att inte veta var jag skulle hamna, nu har det varit stressande att inte ha tid att hamna. Inte ens tid att tänka förrän de sista veckorna. Men någonstans har jag i all stress o didaktik o undervisning samlat på mig intryck och upplevelser som föll på plats när jag väl fick tid att andas och stanna upp. Tid att reflektera, tid att fokusera. Jag skrev om det i rapporten också, vikten av tid till annat för att idéer och kreativitet ska ha möjlighet att gro. Stress är det sämsta tänkbara för att komma vidare och serendipity är världens bästa begrepp.

Har haft så mycket motstånd i mig under den här processen. Först och främst på grund av tidsbristen, men också på grund av att uppgiften kändes som att ta tusen steg tillbaka. Vi hade börjat och tagit avstamp i fjällgatan och låtit den växa till något större, och nu skulle vi helt plötsligt tillbaka till den igen. Det kändes trist och begränsande. Inte en triggare för fantasin. Men i den där surheten hittade jag tillslut min ingång. I uppgivenheten och tröttheten. I känslan av övergivenhet och besvikelse. Önskan att gräva ner sig och försvinna blev en igångtriggare till något positivt. Och nu kan jag knappt komma ihåg de där negativa tankarna längre. Visst, semester behövs fortfarande, men istället för frustration känns det rätt gött.

ockupera mera!

det finns olika sätt att hantera frånvaron av egen plats. av "hem". 

hemliga platser

kommer du ihåg barndomens hemliga platser? 

min bästa var bakom det största trädet, vid stenmuren. där det växte vitsippor. och en annan konstig liten växt med vaxliknande gröna blad som nästan sög sig fast i fingrarna när man rörde vid den. 

trädet var ihåligt. där bodde det en uggla. 

jag satt där ibland. läste och tänkte. men det viktigaste var nog tanken om platsen när jag inte var där. att veta att jag hade en egen bit. en hemlig plats. som syntes, men ändå inte alls. 

jag hade också en egen skog. som jag delade med min familj men som ändå var min. vid ormbunkarna lika höga som skogen runt omkring..... att komma hem varje gång.

  

     

att skapa sig själv

en sak till som måste ut. 

jag har också läst mycket av och om de som inte har ett hem på riktigt. faktum, en antologi med texter ur situation sthlm med mera. väldigt intressant, men för mig just nu blir det för mycket att försöka göra något meningsfullt utifrån alla hemlösa, det stora samhällsperspektivet. kanske är det därför jag inte kommit vidare. återigen tänker jag för mycket. 

i jämförelse med dessa människor är mina problem fruktansvärt små.... som en liten fis i rymden.... 

det är fult att fokusera på sig själv när andra har det så mycket värre, det känns fånigt att gräva ner sig i sina egna behov när krig och hus rasar runt omkring.

men ibland så skriker alla sinnen på en utan att man förstår det själv. ibland så skriker kroppen tyst tyst, nästan viskar, men försöker med subtila medel få en att förstå att det är dags att bara tänka på sina egna behov. tror den här fruktansvärda håglösheten är min kropp som säger ifrån. och ber mig att sätta mig i första rummet. så nu gör jag det. nu ska jag skapa för min egen skull. för att det är kul och för att jag behöver det. 

jag ska hemliggöra min vardag. jag ska ge mig ljuspunkter och lite glädje. jag ska skapa en egen historia! det behövs. 

  

en hemlighet i vardagen

Jag har läst mycket de senaste veckorna. Skönlitteratur som tar mig någon annanstans. till en annan plats, en annan tid. Ett annat rum. En bok om två bröder i var sitt hus, på sin barndoms tomt. Båda döende, båda vägrar att sluta fred med den andre. Som fångar i respektive hus väntar de ut den andres död för att själva vinna den slutgiltiga striden. Att överleva. För att sedan få ro att dö. De har var sin plats, tak och väggar, en kökssoffa att vila på. Det egna hemmet är borgen, den andres en symbol för all ondska.


ett citat ur en annan bok:
"det finns magiska rum med lust och glädje i luften/…/ det finns en atmosfär som går rakt in i hjärtat, en hemlighetsfullhet mitt i det vardagliga, en laddning av de enkla tingen som besjälar dem och ger en ny dimension åt verkligheten.”

Ellen Key i Hemmets århundrade. 

jag tycker det är så fint. en hemlighetsfullhet mitt i det vardagliga. idag på handledningen väcktes tankar till liv som hittade hem i den där meningen. 

små guldkorn som ger vardagen ett högre värde. Finns de inte där naturligt, så får man väl plantera dem? skapa platser i tillvaron som gör den lite mer spännande. lite mer hemlighetsfull. 

jag tänker lite på tags. en sorts hemliga meddelanden till andra invigda. "-Hej, jag har varit här!". Det blir lite som att mötas, fast man egentligen inte ses. Ett hemligt möte där bara jag vet vem som döljer sig bakom de där bokstäverna, inte hon som går förbi med hunden, inte han som kommer cyklandes upp för backen. ett hemligt slutet sällskap. en ny dimension åt verkligheten. 

jag kommer använda mig av den känslan när jag skapar mig min plats.     

hej bloggen, jag är tillbaka

Jag har inte skrivit på länge nu. Det är inte så att jag inte har jobbat, att jag inte har tänkt… men någonting bär emot.  jag vet inte var jag ska börja.... 

Jag har inte tid. Varje dag är fylld av annan skola, didaktik, grupparbeten, undervisning. Inte en ledig sekund till projekt. Som borde kännas peppande och roligt, men som bara känns som ett tvång. 

ett steg framåt, tre steg tillbaka.... 

 
kanske att jag kommit för nära mig själv igen. Allt som har med mitt eget boendes vara eller icke vara tar för stor plats i tanken som det är, stressar och pressar…. Irriterar. Att varje dag själv glida närmre hemlösheten och samtidigt läsa massa böcker och teorier om hur viktigt det är med en plats för eftertanke, en plats för laddning, en plats där man känner trygghet. Där man någonstans definierar vem man är. Sitt eget sammanhang. Det blir så påtagligt vad jag inte har. Och vad jag tror mig behöva för att må bra…. En egen plats.

jag har tappat mitt fokus och mitt driv. och vet inte ens var jag ska börja leta.  

yorckstrasse

är det själva gatuadressen som gör det? som ger status o flärd o stolthet? 

i berlin för några år sedan upplevde jag strålande streetart. ett ockuperat hus skulle tömmas och rivas, vilket det självklart protesterades emot. huset låg på yorckstrasse, en gata som jag och familjen besökte och gick på i början av vårt berlinbesök... men varje dag i nya stadsdelar över hela berlin stötte vi på denna yorckstrasse.... efter mycket irrande, feltittningar på kartor och familj på villovägar insåg vi vårt misstag. det finns bara en yorckstrasse, resten var finurlig konst. 

ja. vad jag vill säga med detta har jag glömt. men det hade något med adress att göra. vad hade hänt om fjällgatan låg i bergsjön? hur hade analysen blivit då?    

en plats att vara stolt över?

var på en väldigt intressant föreläsning i borås idag med Arne Kjell Vikhagen, som forskar o jobbar på valand. den handlade om game art - konst baserad på eller inspirerad av datorspel. http://vikhagen.net är adressen till hans sida, där kan man bland annat titta på några av hans filmer. 

intressant var också resan hem, som verkligen befäste mina tankar om masthugget som den där oasen. En i bilen, som inte hade en aning om projektet vi jobbar med, bodde tydligen på berget och pratade flera gånger om masthugget som något annat än omgivningarna (farliga majorna, onda kungsladugård...), fick känslan av den där speciella exklusiviteten, det lilla extra. "Gränsen går vid bangatan" till och med uttalades där i framsätet. så här i efterhand kan jag inte sätta fingret på vad som egentligen sades, varför jag ännu en gång tyckte mig uppleva känslan av kärlek och nästan besatthet.... det bara ligger och gror mellan raderna....  

det där berget betyder verkligen något speciellt för människor som bor där, det kryper in under skinnet. kanske är det en parasit, ett virus, en obotlig sjukdom som långsamt äter sig in under huden, in i köttet, ut i blodet på den som stannar för länge? masthugget kommer att äta dig levande!   

jag måste leta vidare, försöka hitta den där känslan och sätta ord på den. vad är det för speciellt band en masthuggsbo har med sitt hem? är det bara vissa platser som framkallar denna smått maniska kärlek? är alla hemligt förälskade i plasten de bor på? handlar det om att vara stolt över sin stadsdel? är det platsens mytomspunna historia som ger en extra krydda? berget har en berättelse, en spänning som lurar längs vägarna. där har funnits något som inte längre finns... en smutsig historia som ger lite krydda till det välartade kulturarbetar livet av idag. till skillnad från många andra ställen som (förenklat) var skog, blev miljonprogram och sedan sett ungefär likadana ut. det är höga anonyma hus, det är människor som byts ut, folk som strävar inåt, närmare centrum.... kanske. 

det är också mycket möjligt att allt är mina fördomar. kanske är det jag som fascineras av bergets ruffa dåtid men är mycket nöjd med att det är just dåtid. 

ju mer jag skriver desto mer känner jag för en undersökning. på andra platser. prata med människor med hem i andra stadsdelar. hur känner de? hur är det där? finns det samma känsla av fristad, av hemma? 

och vad är det egentligen som är ett hem? 

jag har märkt att en säng att sova i inte är nog för mig. för att vara hemma behöver jag en plats med kontinuitet. utan tidsbegränsning, ett tillsvidare. 

och det händer igen.... jag loggade in för att skriva om det där samtalet i bilen och hur lustigt det är med kärleken till berget. och så har jag utan att förstå hur det gick till hamnat någon helt annan stans. ord föder ord föder tankar.... som måste tänkas mer på. eller kanske skrivas mer om. det är ju uppenbarligen så jag processar mitt material. skriva skriva och prata prata. allt i kommunikation med mig själv och andra. 

undrar hur den där bilden av konstnären som det ensamma geniet, om skapande som en helt intern process mellan geni, duk och färg kom till..... det är ju bara skit. i interaktion med andra, med varandra, växer vi! inser vi. utvecklas vi. ensam kan vara kul, men tillsammans blir det så mycket bättre. 

   

finns det plats?

jag kommer ihåg en gång för många år sedan, kanske gick jag fortfarande på högstadiet. det var mitt i vintern, svinkallt, och i borås tidning läste jag en artikel om en hemlös man som av socialen blev hänvisad ett tält. ett tält. TÄLT. mitt i iskalla regniga kylslagna borås. inte ett tak, ett tält. inte ens trygghet för en kväll, ett tält. jag förstår fortfarande inte hur det går till, hur man kan tycka att det är en fin idé att ge en människa med problem, som mer än någon behöver en fast punkt o stabilitet, ett tält. 

det blev tydligt för mig då, att vissa har och andra inte. vissa får, andra inte. det finns många brister i vårt samhälle, och en av dom är bristen på någonstans att bo. 

jag har tak, jag har kontakter, jag har till och med ett kontrakt. i fel stad. men ändå petitesser. 

vissa kan välja precis. hamnar i city. på masthugget. med kontrakt, med hela inne. 

andra får bo hemma. leta. nöja sig med mindre. långt bort. 

andra har ingenting. i bästa fall kanske det där tältet. på meros camping. eller under en bro. 

och hyresrätter ombildas, hyrorna ska anpassas till marknaden, det byggs, men det byggs dyrt.

var finns det plats för det som är trasigt? för den som trasig?     

  

invasion!

en invasion av inspirationsbilder. blev så uppfylld av alla dessa hus att jag var tvungen att dela med mig! 

bilder!

jag har hittat ännu en sida med bilder. den här gången nån sorts samtida bildresurs. så jävla fint! och det tar aldrig slut! bildefterbildefterbildefterbild som jag önskar att jag själv hade gjort. FFFOUND! heter den. 

fjällgatan del två.

en ny del av fjällgatanprojektet. att förändra utifrån vår tidigare analys. jag gestaltade en känsla av hemma, av fristad och i bakhuvudet fanns masthuggets historia av anarkistiskt byggande på sluttningen, av oregerlig ungdom som uppfostrades i full frihet och bara lät sig stoppas av överlägsen muskelstyrka.... som kopplades till dagens kåkstad. (även om det går att ifrågasätta hur tydligt det gjordes.) nu tänker jag att jag också borde gestaltat en känsla av stolthet. över berget och historien och att ha skapat något eget. i en film om kåkstaden i Caracas lyste den igenom överallt, stoltheten över sitt område, över att (över-)leva, över att ha byggt sitt eget hem.... 

förra veckan var jag på röda sten. där hade en sara gjort ett konstverk som hette "en plats för sara att bara vara". väldigt enkelt och väldigt fint, en röd kvadrat på en spång.  

bild snodd från Sara Vogel-Rödin

det är där någonstans jag har tänkt att börja min förändring av gatan. skapa en plats för MIG. ett hem i dessa tider av hemlöshet. kanske flera. hur, och var det återstår att se. just nu känns ovanför som en härlig utgångspunkt.

ända sedan en artikel i sydsvenskan om dom här två killarna och deras ENORMA trädkoja har jag vart sugen på något liknande. helt fantastiskt. tänker börja hos dom och hos sara och se vart det tar mig. 

någon sorts reflektion.

dags för någon sorts reflektion. jag borde skrivit det här för en vecka sedan. med alla tankar färska, med redovisningssamtalet och byggprocessen nära. men bordet blev inte, så jag skriver nu istället. 

antar att jag inte satt mig ner och tänkt för att jag inte trivs med mitt resultat, men inte riktigt förstår vad det är jag är så missnöjd med. så jag skjuter på saker och tänker att polletten ska trilla ner. men så gör den aldrig det och dagarna de går. 

tror att jag vill mer. att det är därför jag inte känner mig klar och nöjd. just när jag slutade bygga kändes det färdigt, men så här i efterhand ser jag så mycket ytor som skriker efter skeva former och liv. tänkte att ljuset skulle tillföra livet, vilket det gör till en viss del, men det blir också tydligt att visa delar sover... 

men jag är nöjd med min tanke. jag är nöjd med masthugget som fristad och kopplingen till andra sorters fristäder, eller hem om man så vill. jag är nöjd med det lite skeva och nöjd med att jag vågade släppa min press på mig själv att allt måste bli bra och att jag måste veta vad jag gör. planera och skissa och blablabla... den här gången bestämde jag mig för att alla pressande tankar skulle ignoreras. visst fanns dom där, och det var fruktansvärt svårt att känna hur redovisningsdagen kröp sig allt närmre och jag inte visste vad som skulle stå där på golvet i aulan.... att inte börja analysera för tidigt. det blev min utmaning. och antar jag anledningen till varför jag fortfarande känner mig smått förvirrad så fort jag ska prata om mitt projekt. jag vet inte riktigt vad jag ska säga.... 

är det kanske nu jag borde komma med den typiskt modernistiska konstnärsklyschan? "- jag vill att mitt verk ska tala för sig själv. den rena konstupplevelsen blir förstörd om jag berättar vad de ska se...." bla blä.

kanske inte smart att vara så tydlig med sin egen förvirring.... men att inte vara smart var ju mitt motto under de här veckorna, så det är lika bra att fortsätta. och hoppas att nästa del i projektet gör att jag känner mig lite mer HEMMA.

det var en svår uppgift att utvärdera mitt arbete och min process. vem skulle jag jämföra med? mig i tidigare arbeten, resten av klassen, konstvärlden? och som vanligt har jag en tendens att tydligen bedöma mig själv för hårt. jag är aldrig nöjd för jag vet att jag alltid kan göra bättre. men det kanske inte betyder att det jag faktiskt gjort är dåligt? 

den typiska fällan.... att alltid tycka att alla andra minsann är så mycket bättre och inte ska väl jag ta en massa plats o tid o uppmärksamhet. kolla på HONOM istället....!  

mitt ständiga dilemma. att stå för det jag gjort. att vara stolt över det jag gjort. det händer alldeles för sällan.     

länkar

jag ska lägga upp en massa bilder snart och reflektera och efterkonstruera kring projektet som gjorts. jag lovar. men först så måste jag få dela med mig av lite fint!

sjukt fin och på samma gång obehaglig leranimation. här. 

bildarkiv med massa fina historiska bilder. här. 

så. mycket nöje!

the hills are alive!?

tror det är klart nu. hade det inte varit så stort och kantigt skulle jag sova med det i sängen. kanske kan det kallas kärlek. 

gillar att mitt bygge blivit mer än ett berg. många har liknat det vid en stad, ett samhälle, och den myllrande kåkstaden där man tar vad man har o bygger o lappar allt eftersom. där bit för bit passas in i ett större sammanhang. under konstruktionens gång har det blivit något annat än det var tänkt från början. och jag har följt med dit det har velat. 

det har varit svårt, men fantastiskt nyttigt att släppa kontrollen. att följa infall och se om de funkar. 

har idag fixat de sista yttre bitarna, öppnat upp det som kändes instängt och köpt belysning. imorgon ska jag öppna upp henne invändigt så det strålar igenom överallt. fick tips av en vän som kan det här med modeller att kanske ställa allt på ett ljusbord. så om jag får tänkte jag prova det på ljusbordet i klassrummet imorgon. tror det kan bli fantastiskt fint med ljus som flödar överallt. och så kanske låna studion o fota utan en massa blå skåp, färgfläckar och stolar i vägen.

jag vill inte att det här projektet ska ta slut. jag vill bygga mer. och större. jag vill ha en egen fabrikslokal att klä in i wellpapp! 

och så ett tips från han som kan det här med modeller, en dansk arkitektbyrå som bygger fina vita. BIG.

   

 

ett berg blir till

det byggs för fullt i skulptursalen! wellpappen börjar ta form och blir något annat än wellpapp. ett berg om man så vill. en oslipad diamant kanske också. 

det är inte färdigt än, men det börjar få den form jag vill att det ska ha. lite mer papp, lite mer lim bara... 

kände mig väldigt förvirrad och stressad på handledningen, visste inte alls vart jag var på väg och min tanke med allt kändes väldigt ytlig och trist. har inte hittat den där fina politiska analysen som jag brukar, har mest gjort för att göra, för att det är kul, för att jag vill bygga. ville för en gångs skull inte dyka så djupt och rota fram en massa teorier innan jag började, ville starta i lusten och se vart den tog mig. kanske inte den bästa ingången i ett gestaltningsprojekt som skulle starta i just analys... men jag hoppas det blir ok ändå. och jag känner ju saker, som jag använder mig av i arbetet. 

fristaden. hemmet. berget. min högst subjektiva känsla av fjällgatan, men känslor som förhoppningsvis är bekanta för alla.

men trots den förvirrade känslan under handledningen, och tveksamheten kring vad jag skulle ha papp-högen till, så föll saker på plats efteråt. jag trivdes inte med min tanke att bara ha berget som grund, det kändes som det hade en viktigare roll att spela. hade också svårt att komma på vad för sorts hus, eller symboler för hem som jag skulle använda mig av.... ett ensamt? ett favela-myller? kändes som risken att bli för tydlig eller tappa bort ursprunget i allt var överhängande.... 

men så kom den där fina idén under ett samtal, att låta berget tala för sig själv. så det ska jag försöka. behöver bara lite ljus och lite mörker. 

 

många av mina projekt har sen jag började på hdk kretsat kring hemmet. antar det beror på att jag inte haft ett ordentligt hem sedan dess..... ständigt på väg, aldrig riktigt rotad.... jag saknar verkligen känslan av att ha ett eget hemma. snart har jag iaf ett eget berg. det är inte fy skam.

offentligheten igen

en kille som jobbar stort i det offentliga rummet. Robin Howie. 

wellpapp

idag har jag burit och skurit. i morgon ska jag limma och skapa struktur.   

och tack för spåret i morse. hade 3 förvirrade ingångar och visste inte vilken väg jag skulle gå på. knuffen kom lägligt och förhoppningsvis i rätt riktning. 

inspiration!

hittade boken sculpture today hos mina föräldrar och i den fanns mycket som kan inspirera mitt kommande bygge. här är ett smakprov:

Katarzyna Jozefowicz, Habitat (1993-6)

Callum Mortum Habitat (2002-3)

Nathan Coley, The lamp of sacrifice, 286 places of worship (2004)

och så lite annat:

från en utställning på KRETS i malmö, Sandy Smith heter konstnären.

ur ett fantastiskt reportage i tidningen VI. några killar i en av Rios favelas började bygga en miniatyr av sitt område med tegelstenar och överblivet material, nu har dom tom fått visa upp sig på venedigbiennalen. Morrinho heter projektet. very very cool!

gamla växter med historia

en mycket fin sida: http://www.vintageplant.net/

berg

jag undrar hur det här kommer gå.... stort ska det bli, det är allt jag vet. 

och samtidigt som jag är nervös för att inte veta så är det fantastiskt skönt att inte tänka så mycket utan bara göra. g o w i t h t h e f l o w.

ett stort och bra steg bort från allt det gamla vanliga teoritiserandet. 

men jag har börjat i mindre skala; med utgångspunkt i denna har jag gjutit i dagarna två. som en mjukstart inför vad som komma ska. jag gillar mina mystiska små fantasiberg, men uttrycket är inte det jag letar efter. inte alls. så jag söker vidare. 

jag har i tanken hittat tillbaka till det första blogginlägg jag skrev angående fjällgatan. om de oregerliga masthuggspojkarna, uppfostrade i full frihet. då skrev jag att berget var göteborgs favela, kanske kan det fortfarande dras vissa paralleller till det. ok, masthugget har inte så mycket vapen och samba, men en favela är också en sorts fristad. gärna placerad på ett berg. återkommer nog till det.  

en fristad?

jag har hela tiden utgått från att jag måste hitta något allmängiltigt att utgå ifrån i min analys, att jag måste koppla bort mina gamla känslor för fjällgatan, mina vana ögon. försökte se på ett nytt sätt, hitta andra saker än de jag tidigare lagt märke till.... men det är så svårt. jag kan inte ta bort all min tidigare erfarenhet, och kanske vill jag inte heller. för tittar jag på gatan med kritiska ögon ser jag så mycket fult, ofärdigt och ganska misslyckat. en massa inte-platser, försök till gemenskap som inte riktigt har lyckats. men det är inte min egentliga upplevelse av berget. för jag gillar ju masthugget. kanske just för att det är lite fult och ofärdigt, kanske gör det att platsen känns mer som hemma? mer som min. 

de som rör sig där är nästan bara människor som bor där, känns inte som att många tar sin kvällspromenad över berget om de inte har ett ärende dit. masthuggsberget är ett hem. en fristad om man så vill. där är lugnt och stilla, man hälsar på sina grannar, och har det rätt gött. hämtar barnen på dagis, en sväng in på lustgården, köper lite godis, tar en pizza och vandrar hemåt. ofta med andan i halsen efter bergsbestigningen som man gärna klagar lite på, men samtidigt gillar man den där backen. det är ju den som gör masthugget till masthugget. tillsammans med kontrasterna mellan det nya och det gamla, känslan av något ofärdigt som på något sätt fanns där redan innan vägarbetena började. ett område som inte är färdigt, som någonstans har kvar lite av det gamla ruffa från back in the days. det är så skönt att allt inte är perfekt!

så, till en början kommer jag försöka utgå från min högst personliga analys av fjällgatan. som en fristad, en liten oas mitt i som bara är vår. (för trots att jag inte längre bor där uppe så känns fortfarande masthugget som mitt hem)

jag har för övrigt inte bara tänkt idag utan också försökt få med mig en liten bit av fjällgatan hem. tänkte gjuta av en del med gipsbindor, men de ville aldrig stelna och tålamodet tog slut. så jag gav upp och ska försöka ta form med en annan teknik imorgon. hoppas på bättre lycka då. 

blaj

sitter och funderar på vad jag ska säga om mitt projekt på redovisningen imorgon. jag har ju egentligen inte gjort något konkret, som förändrar i staden just nu. 

jag har satt upp lås, jag har hägnat in, men mest i periferin, eller kanske fantasin. på något sätt blev det ett projekt som kräver en diskussion, ett samtal, men utan att det riktigt har sagts något. kanske borde startat någon sorts forum, gjort något som lyfter frågan om vem som är innanför och utanför, vad som blir resultatet av dessa fort. kanske en guidad visning in bakom den fina fasaden? 

Å det borde jag ha gjort! men nu är det 22.42 på onsdagskvällen och ja, lite för sent helt enkelt. 

tanken har också flugit vidare från de där staketen till dolda murar som byggs i ett samhälle. tyst kunskap, nätverkande och kontakter, sånt som är svårt att peka på men som gör de som bestämmer så fruktansvärt svåra att nå, det som gör att bara vissa människor med rätt bakgrund når hela vägen ända fram till de betydelsefulla posterna i samhället. osynligt, men ändå påtagligt. 

det är så typiskt mig. jag vill så mycket, jag tänker så mycket, men stupar någonstans på vägen. när tankarna ska från huvudet till något konkret kommer jag inte på den där idén som gör allt så tydligt, som sätter huvudet på spiken, i kistan. 

det är för mycket annan skit i vägen. huvudet stångas ständigt in i väggen. så meningslöst slöseri på energi... jag antar att det är som m sa på handledningen, att man måste prova prova prova för att se och hitta dit. det går inte att tänka fram den ultimata idén, det måste göras. så det är vad jag tänker göra nu med fjällgatan. allt spretigt i mitt huvud ska provas. jag ska köpa gips, lera, filma, rita kartor och kartlägga. som en liten mjukstart. så får vi se vart det hamnar.    

inlåst och omgärdad

idag har jag stängt in dom. se så fint det blev!

eftersom jag är lite av en tönt lät jag nyckeln sitta kvar i. för det är ju inte de i huset det är fel på egentligen, utan systemet. den får också fungera som en symbol, det går att låsa upp den där grinden. det går att släppa in! 

och så hatar jag att vara hatad, vilket antagligen hade blivit resultatet om jag inte lämnat en öppning.... så visst är det praktiskt att den där nyckeln får en sån fin symbolisk innebörd när den får sitta kvar?!  

efter en halvtimme var jag tillbaka. 

och eftersom det hela kändes lite fattigt passade jag på att kedja in handels också på eftermiddagen. för där byggs det minsann också höga murar. om än lite mindre påtagliga för ögat.

prova att klicka på bilden, ett smakprov från inkedjningen. tyvärr är originalbilden alldeles för stor för att fungera här. 

 

hade jag haft kontakter i bygg- eller kanske stängselbranschen skulle jag utvecklat det här med staket och kättingar. jag gillar verkligen det rejäla och robusta i materialet och innebörden i det här med att dela upp och stänga ute. eller, jag tycker det är INTRESSANT! (sen kan man ju fråga sig vad jag inte tycker är intressant, men det är en helt annan femma....)

men pengar. jag har inte råd med staket utan får nöja mig med en kedja och ett stackars lås. eller så kanske jag bygger något stort en dag.