om och om och om igen

inspiration från LBD400 redovisningen, bara som en liten påminnelse till mig själv.

kameran som skissverktyg.
och

upprepningens magi!

working 9 to 9

Nu har jag snart varit i skolan i 12 timmar. Det känns en aningen överdrivet.... men jag fastnade i premiere. vi hade en liten how to- genomgång idag och gud vad den hjälpte! från att inte ha fattat alls har jag nu kunnat importera och klippa, snabba upp och sakta ner, lägga till ljud, opacitet och ja.... grejjer! det är sjukt kul det här!
fast tyvärr har jag inte kunnat jobba alls med det jag filmat till projektet. tydligen så sparade jag inget av det jag laddade in i måndags. men det finns ju kvar på band, så det är bara att försöka igen och vara lite mer noggrann nästa gång.
samt komma ihåg att ta med mig mat för mer än lunch i fortsättningen. hunger dödar kreativitet.


åker till malmö imorgon efter skolan. ska bli nice och planen är att få mycket filmat. Har raggat lite statister och jag tror mig veta den perfekta platsen för action. men men, jag lovar att inte låsa fast mig i den perfekta bilden jag har i huvudet... :) allt kan hända! jag ska ju till kontinenten. fast hemma. gamla galna kära malmö.


jag hade massa saker att skriva här innan idag. men hjärnan är aningens tom efter en heldag med lektioner och en helkväll framför datorn. det kanske kommer tillbaka. i så fall återkommer jag.

några skisser/tankar från början av processen

jag scannade in lite skisser från min konfliktbok. inte nåt under av skapande precis, men det var där jag började mina tankar. mycket ord. och ögon.

det rör sig.

Jag var på spelning idag och någonstans mitt i fick jag en uppenbarelse. Inte så religiös, men mycket AHA-ig. Jag har en mycket hackig och skev bild inom mig nu. saker som rör sig. ljus som växer och bubblar, liksom lever. jag vill blanda det stilla och det rörliga och skapa den där helheten jag söker efter. känslan av hotet.

sen, efteråt, när allt var slut. ja, då var det dags att gå hem. men som vanligt hade jag redan börjat hemfärden innan jag ens gått ut.

och för varje minut av mörker blir det senare och senare. allt räddare. 22.45. där är min gräns nådd. 23.20 hemma i hallen. 2.20 senare än psyket mår bra av. fy fan.

någon sa att det inte behöver finnas hopp. och det är nog sant för starkast effekt. men jag vill så gärna att det ska finnas en väg ut, en lösning. en ljusning, om än ytterst liten. för min skull.

min bror och jag

jag och brodern träffas inte så ofta. nu lyckades vi sammanstråla hos mor och far i en hel dag. och resultatet blev början på ljuv skräckmusik. det är bra att ha en lillebror som är en mästare på musikproduktion!
så nu har jag ett egenkomponerat sountrack till allt det mörka. det är skevt och läskigt. :) men kommer nog behöva fixa o dona en hel del till innan allt är klart.

har filmat också. letar bilder hela tiden. men jag har inget fokus, vet inte vad jag letar efter..... så det blir lite här och där. då och då.
men det är väl ok? det är ju trots allt långfredagen. sorgen och eftertänksamhetens dag. typ.

att våga vara rädd. hur gör man då?

dags att kortsluta amygdalan och fram med svarta natten. bort med hjärnan. in med känslan!



tuta och kör!






visst är det ett vackert ord, amygdalan. där allvaret i hotet bestäms.
och bildar trauma, fobi, panik, paranoia..... kanske behövs fina namn för att väga upp mörkret?

home sweet home?

herregud vad här händer grejjer. tankar föder tankar som föder tankar. satt och läste en bok jag lånade på biblioteket igår för att få lite inspiration, och jag tror jag kom på något!

Hemmet. som trygghet, men också som social konstruktion. hemmet som har varit kvinnans plats sen industrialismens början. manligheten befästes i det offentliga, kvinnligheten i det privata. fostran till att ta hand om, ta ansvar, se skiten och inte stå ut med den. det är mycket som är förändrat idag, men fortfarande så mycket som är samma. och det är bakom min stängda dörr jag har min borg. min säkerhet.

vad är det för kraft som gör att jag inte vill vara ute efter mörkret? vad är det som gör att natten tillhör mannen? som gör att ute inte är lika för alla. är det en rest av detta gamla, det offentliga/det privata. den kvinna som vistas ute får skylla sig själv. hon är för full, för lättklädd, för slampig, för tillgänglig..... hon hör inte hemma där. Å fy fan, jag blir så trött. jag vill inte vara rädd. jag vill inte leta efter ondskan i skuggorna. jag vill inte stanna inne för att slippa gå hem. jag vill gå fri och stark om natten!

och paradoxen, det är hemma som ska vara tryggt och säkert, men hemmet är också den farligaste platsen för en kvinna.

jag är bara i början av min tanke, men känns som något värt att bygga vidare på. får väl se vad handledaren säger imorgon.

och göteborg. ibland kan även du vara vacker. ibland känns du faktiskt som hemma.

kan det bli för personligt?

bara ett inlägg till nu. sitter och tittar igenom min analoga loggbok för det här projektet och där finns mer att ta upp.

det som länge var min enda idé för det här projektet är något jobbigt och personligt. det som i första konfliktinlägget beskrivs som "min konflikt med mig själv och natten. mörkret. männen. hotet.". en konflikt som går tillbaka till en händelse för 5 år sedan. och som är ständigt närvarande och sjukt frustrerande.
jag är dock osäker på om det är en bra idé för ett projektarbete i skolan.
jag är rädd för att bli sedd som ett offer, som någon det är synd om. och det är det sista jag vill. däremot vill jag ha förståelse och lyfta viktiga frågor. men jag vet inte, det kanske blir för svårt? kanske för tungt? kommer jag kunna ta kritiken? och är det schysst mot er?
konsten ska väl våga ta upp saker som känns, sånt som är viktigt.... men får konst bli alltför personlig? vågar jag bli så personlig? eller vågar och vågar, vill jag bli så personlig?

och hur fångar man rädsla för det utanför utan att det blir för banalt? hur fånga ångest och rädsla utan att bli ett offer? Hur visa den inneboende viljan till självständighet och oberoende? viljan att göra precis det man själv vill.... men oförmågan att genomföra i praktiken.... och går det att förändra?

looking good vs doing good

Det blev så mycket fokus på mig och det inre. Men konflikten kan ju också finnas utåt, med samhället. med normer, värderingar, vanor. konsumtion. hur lever vi våra liv? bör man klä sig i märken made in china och köpa billig oxfilé från nya zeeland? köpa eko och reko? eller kanske inte handla alls? looking good eller doing good. går det att kombinera?

Hur ska man egentligen leva för att kunna se sig själv i spegeln? behöver vi alla dessa prylar?

Är lösningen totalvägran? rota i sopor? säga upp sig från samhället? går det?

även här blir det tydligen en inre konflikt. Hur mycket skit kan jag med att utsätta andra för?

fast egentligen är det kanske en mer strukturell konflikt. en samhällelig konflikt. är det rätt att jag skuldbelägger mig för att jag köper jeans från h&m när det i slutändan handlar om en global ekonomisk snedfördelning av resurser. hur viktig är egentligen konsumentmakten? hur stor möjlighet har vi att påverka?

...........

någonstans handlar nog de flesta av mina tankar kring konflikt om makt. kontra inte makt. vem bestämmer över oss och våra liv? vem har makt över mig? vad kontrollerar mig? och hur förhåller jag mig till det? att hamna i underläge, att vara i underläge. och strategier för att bryta sig loss, för att bli lite friare.

men förvirringen är fortfarande rätt total. hur ska jag kunna visa allt det här? lite urskiljning kanske behövs? och några försök. jag filmade lite igår, och det känns i varje fall som jag kanske är på väg mot något. vi får se.

konflikt

nytt projekt - KONFLIKT

Ju mer jag funderar på ordet, på konflikten-konflikter, desto svårare blir det att ta på. Vad är en konflikt för mig? vad känns tillräckligt intressant att arbeta vidare med? var skulle jag kunna tillföra något? vad behöver redas ut? det blir alltid såhär.... tusen idéer och tankar som en surv i hjärnan. omöjligt att sova, omöjligt att fokusera. kanske så här, kanske detta! en hjärna som arbetar på högvarv för att reda ut trasslet men bara trasslar sig än djupare in i alltsammans. och tillslut bara en trötthet som gör att inget orkas med, att inget reds ut. Redan första dagen på projektet har jag använt alldeles för många veckor till denna oreda. typiskt.

några tankar:

looking good vs. doing good.
min konflikt med mig själv och natten. mörkret. männen. hotet.
friheten att göra som man vill.
närhet vs självständighet
misstron mot den egna förmågan
mina åsikter vs. dina
rädsla att vara i vägen, till besvär.
rädsla för att ta för mycket plats vs. behov av koll/kontroll

inre konflikt. vem är jag och varför? vad vill jag? är det så jag gör det? Och din bild av mig, stämmer den överens med min bild av mig?
Och din bild av mig som lärare. jag hatar uttrycket många lite snyggare lite tuffare lite mer lyckade får när jag berättar vad jag gör. en bildlärare är en som inte är tillräckligt bra för att stå på egna ben, leva på sin egen konst. är det sant eller bara de som är dumma i huvudet?
För mig var valet självklart, jag söker mig till kollektivet. jag vill inte vara det ensamma geniet, jag vill skapa tillsammans. vara en del av ett sammanhang, påverka. tror jag gör större skillnad i ett klassrum än på ett museum. ..... Min och marits handledare i new york satte ord på mina tankar, hon kallade sig för artist teacher, inte art teacher. att vara lärare är en konst. att lära ut är konst. och jag hoppas det blir en del av min konst.
Men samtidigt gnager den där oron, har jag det som krävs? eller har de kanske rätt, de där snygga och lyckade? jag hatar deras fördömmande så mycket att jag ibland inte orkar möta dem rak i ryggen och bara säger att jag går på HDK. det är intressant hur annorlunda bemötandet blir då....