kan det bli för personligt?

bara ett inlägg till nu. sitter och tittar igenom min analoga loggbok för det här projektet och där finns mer att ta upp.

det som länge var min enda idé för det här projektet är något jobbigt och personligt. det som i första konfliktinlägget beskrivs som "min konflikt med mig själv och natten. mörkret. männen. hotet.". en konflikt som går tillbaka till en händelse för 5 år sedan. och som är ständigt närvarande och sjukt frustrerande.
jag är dock osäker på om det är en bra idé för ett projektarbete i skolan.
jag är rädd för att bli sedd som ett offer, som någon det är synd om. och det är det sista jag vill. däremot vill jag ha förståelse och lyfta viktiga frågor. men jag vet inte, det kanske blir för svårt? kanske för tungt? kommer jag kunna ta kritiken? och är det schysst mot er?
konsten ska väl våga ta upp saker som känns, sånt som är viktigt.... men får konst bli alltför personlig? vågar jag bli så personlig? eller vågar och vågar, vill jag bli så personlig?

och hur fångar man rädsla för det utanför utan att det blir för banalt? hur fånga ångest och rädsla utan att bli ett offer? Hur visa den inneboende viljan till självständighet och oberoende? viljan att göra precis det man själv vill.... men oförmågan att genomföra i praktiken.... och går det att förändra?