Betyget

BETYG. 
se så hårt och svårt. i mina öron låter det som ett väldigt fyrkantigt och ogästvänligt ord. kargt. och lite elakt. kanske inte de bästa förutsättningarna för att bli lärare. kanske inte världens mest smarta inställning med en folkpartist som sätter dagordningen? (flumskolan - det måste vara sveriges mest fördomsfulla ord)

så det är nog mycket nyttigt för mig med vår nya uppgift, att skapa en sorts modell för bedömning. att sätta mig in i och skaffa en välgrundad åsikt i frågan som kan backas upp med många fina teorier. 

idag tycker jag att betyg är skit. att betyg kanske är en morot för de som redan kan och är motiverade, men fungerar motsatt på de som mest behöver uppmuntras och peppas. kan man lära för livet, lära för att det är kul och spännande, våga göra fel, våga ta nya vägar, i en skola där betyget blir det allra viktigaste? 

Jag var en så kallat duktig elev när jag gick i skolan. hade sjukt lätt för mig och fick fina betyg utan att behöva anstränga mig nåt vidare. Vad har jag för nytta av det idag? istället för att utveckla min nyfikenhet och verkligen utmana mig själv nöjde jag mig med det fin-fina betyget. det räckte ju. 
och mina vänner som försökte och försökte men aldrig nådde lika långt i lärarens ögon.... hur fantastisk känner man sig när alla ansträngningar inte ger någon utdelning i betyget? pantad. korkad. mindre värd?
hur motverkar man allt detta? så här innan uppgiften riktigt har börjat tror jag inte betyg är lösningen på något vis. det kanske snarare är en del av problemets kärna?   

NYTT!

jag har gjort slag i saken och skaffat ännu en blogg. har verkligen uppskattat att ha detta forum, men inte velat skriva om annat än skolarbetet. så nu skapar jag mig en ny plats för mer personliga prylar. som kanske är viktiga de också. 

http://saraochendag.blogspot.com

...

det borde väl inte vara så svårt att en enda gång säga precis det där jag behöver höra? 

att våga vara besvärlig

ok. nu är det dags för mig att börja lita på och stå för det jag har gjort i alla lägen. har kommit på mig själv flera gånger att gå fram och säga åh, du behöver absolut inte kolla på hela, den är ju så lång, å bläddra lite i texterna bara.... bla bla bla. va fan? varför gör jag så här? folk är väl vuxna nog att kunna fatta sina egna beslut? och är det någon som inte tittar, som inte orkar, inte fattar, fine. alla måste faktiskt inte förstå. alla måste faktiskt inte uppskatta. och jag måste lära mig att jag inte alltid måste vara till lags. det är svårt men jag blir bättre och bättre. 

det som är jobbigast kanske är att jag känner att jag är till besvär. jag tror mig läsa deras tankar och "gäsp gäsp vad tråkigt jag vill inte sitta kvar men jag gör det för att vara schysst"
gud, denna skräck. jag behöver inte ta ansvar för andra. jag måste kunna stå för att jag tycker mitt verk är VIKTIGT. att det FÖRTJÄNAR folks tid och uppmärksamhet. för det tycker jag att det gör.
och igår var det faktiskt en vän som nästan grät och det var så fint och stort o jag blev så glad!

en annan sak på samma tema:
igår fick jag ont i magen när några tjejjer som skulle ha examination helt sonika ville sno mitt ena podie. för dom tyckte inte jag behövde det och de var uppenbarligen för lata för att måla ett eget. som tur var pratade dom med en klasskompis som är mycket bättre än mig på att hävda sin rätt. jag vill behålla mitt podie, men jobbigast var att jag verkligen inte vill att dom där brudarna ska gå runt och tycka att jag är snål och dum i huvudet som inte vill dela med mig. när det egentligen är dom som är dryga och slöa och tycker det är helt självklart att deras går före vårt. verkar det som.


så. jag försöker. och många tror nog att jag är en fena på att ta plats och tro på mig själv, eller föra fram en synpunkt som kanske går emot. men o no. jag blir bättre och bättre på att prata varje dag som går, men oron gnager fortfarande i bröstet varje gång. jag får så jävla ont i magen vid tanken på att folk tycker jag är jobbig och påstridig och överkörare. hoppas verkligen inte det är så jag uppfattas, jag vill bara lufta åsikter och har absolut inga krav på att allt måste bli som jag vill... har kommit ifrån tiden då jag fick tvinga mig att öppna munnen, men känslan av att vara ivägen och till besvär finns fortfarande kvar där inne. 

men det handlar om min överlevnad. om jag inte står upp för mig själv, vem ska då göra det? om jag inte står för mig, kommer det som är JAG snart inte finnas. alldeles för många gånger har jag anpassat och anpassat mig tills det inte finns något eget kvar. det får inte hända igen.

så, kolla på HELA filmen, läs ALLA texter. om du vill. annars gå. vilket som måste vara ok. 

KLART!

Nu är det färdigt! och det känns både fantastiskt och mycket tomt. Imorgon ska jag ta mig en dags mycket välbehövlig semester med sol o glass o konstutställningar.... och det är ungefär allt jag kan tänka på just nu.

allt blev fint tillslut och jag valde att ta bort 3 av 5 högar med text. känns som ett mycket bra beslut, den som hade orkat läsa typ 3 böcker i den där salen hade fasen varit värd sin vikt i guld.... så. lite mindre text, men kanske för mycket ändå? har inte sett nån ens titta åt mina små häften. och kommer man mitt i filmen utan att läsa så förlorar den liksom all sin poäng känns det som. jäjä, det kanske snarare är betraktarens problem? eller så är det jag som får se till att göra något mer lättillgängligt nästa gång. nu är det iaf sommar och det är ju gött det.



kanske tar bloggen paus till hösten, eller så fortsätts det att skriva även framöver. vi får se.

tankar och teorier

Det har varit mycket arbete och långa dagar den senaste veckan. Så ihärdigt att det inte har funnits tid eller ork att skriva på bloggen. Men nu är filmen färdig! Massa texter är utskrivna, affisch och pressmeddelanden är fixade och ja, bara själva byggandet av utställningen är kvar.

Det ska bli väldigt spännande att se vad alla har gjort till slut. Och ännu mer spännande ska det bli att se om vi lyckas få ihop en fin utställning som inte känns allt för spretig. Vi har ju iaf ett gemensamt tema….. och kul ska det bli!

Min gestaltning handlar, som ni nog förstått, om trygghet i det offentliga och det privata. Och om att göra något åt den där känslan av maktlöshet, om att göra det offentliga rummet till sitt. Att på något sätt hitta strategier för att mildra känslan av otrygghet. Det jag valde att göra var att vända på spelreglerna lite, och även om vi flyttade oss för bilar, så var vi där och gjorde platsen till något helt annat. Till en trevlig plats, till fika, till umgänge och hopprep och lek med hunden. Vi skapade ett nytt rum, en plats för positiva möten.

Jag tror att det som kommer visas i utställningen är filmen plus en härlig hög med texter som jag har hittat runtomkring på internet och som alla rör min gestaltning/tema på något sätt. De handlar om trygghet kontra säkerhet, om reclaim the streets, om kulturgeografi, om konst och gatukonst, om det offentliga rummet, om rädsla m.m.
Jag känner att jag vill ge min film mer djup på något sätt, visa att det inte bara handlar om att jag tycker det är drygt att gå hem och att jag hatar torskar… utan sätta fingret på det stora samhälleliga problem som otrygghet faktiskt är. Och någonstans visa att det finns många olika bottnar och vägar att gå.
Det kanske är så att jag inte litar på att min film säger allt jag vill förmedla, men jag vill på något sätt tydliggöra kontexten. Kanske blir det för mycket. Kanske är det nödvändigt. Jag är så insyltad i allt det här nu att jag inte ser så tydligt. Och så gillar jag ju teorier! Det har varit sjukt intressant att läsa igenom allt jag hittat och se fler och fler ingångar i problematiken kring det offentliga och vem som har ”rätt” att vistas var. För vem det offentliga rummet finns.
Jag tror inte att en enda besökare kommer läsa igenom alla texthögar, men kanske kan någon bläddra lite, läsa rubriker och några av mina understrykningar, och förhoppningsvis förstå min intention och tycka att det är spännande. Jag kan ju inte undanhålla er alla dessa ord!


Kom precis på en sak som inte finns med i texterna, och det är uppkomsten av det offentliga/privata någon gång på 1700-talet när industrialismen drog igång. Urbaniseringen gjorde att man flyttade till städerna, familjen blev institution och mannen plötsligt den tydliga familjeförsörjaren. Hans roll blev i offentligheten. Och den fina kvinnan skulle råda om hemmet, rörde sig sällan ute ensam, utan sällskap av en man. De som gjorde det var tillgängliga för alla, gatuflickor, prostituerade, och en sådan ville man ju inte bli förväxlad med. För fina flickor var gatan något fult och farligt.
Känns helt galet att dåtidens ideal fortfarande på något vis råder. Att gatan känns som en farlig plats för mig som kvinna, att staden på många sätt precis som resten av samhället är anpassat till en vit medelålders man i bil. Varför är det alltid han som har alla fördelar? Varför är det alltid han som sitter tryggt? OCH varför är han så jävla egocentrerad att han inte är ett dugg intresserad av att förändra världen så andra också kan luta sig tillbaka och känna sig nöjda?

världens bästa utveckling

Även om mitt projekt utvecklades från min egen privata upplevelse, till en mer allmän känsla av trygghet, känner jag att arbetet med det här verkligen har förändrat min upplevelse av natten. Jag är fortfarande rädd, men jag känner inte den där gastkramande skräck-ångesten, jag tackar inte nej till utgång och bara någon gång har jag gått hem tidigare än jag egentligen vill. Känns som jag har solen att tacka för mycket, men jag tror projektet har hjälpt mig ännu mer. Det var den där känslan av att ha fått nog av det mörka och jobbiga någonstans i mitten av projektet, och övergången till en mer positiv jävlar anamma känsla som gav mig en spark i rätt riktning. En mycket oväntad, men välkommen, förändring!