ockupera mera!

det finns olika sätt att hantera frånvaron av egen plats. av "hem". 

hemliga platser

kommer du ihåg barndomens hemliga platser? 

min bästa var bakom det största trädet, vid stenmuren. där det växte vitsippor. och en annan konstig liten växt med vaxliknande gröna blad som nästan sög sig fast i fingrarna när man rörde vid den. 

trädet var ihåligt. där bodde det en uggla. 

jag satt där ibland. läste och tänkte. men det viktigaste var nog tanken om platsen när jag inte var där. att veta att jag hade en egen bit. en hemlig plats. som syntes, men ändå inte alls. 

jag hade också en egen skog. som jag delade med min familj men som ändå var min. vid ormbunkarna lika höga som skogen runt omkring..... att komma hem varje gång.

  

     

att skapa sig själv

en sak till som måste ut. 

jag har också läst mycket av och om de som inte har ett hem på riktigt. faktum, en antologi med texter ur situation sthlm med mera. väldigt intressant, men för mig just nu blir det för mycket att försöka göra något meningsfullt utifrån alla hemlösa, det stora samhällsperspektivet. kanske är det därför jag inte kommit vidare. återigen tänker jag för mycket. 

i jämförelse med dessa människor är mina problem fruktansvärt små.... som en liten fis i rymden.... 

det är fult att fokusera på sig själv när andra har det så mycket värre, det känns fånigt att gräva ner sig i sina egna behov när krig och hus rasar runt omkring.

men ibland så skriker alla sinnen på en utan att man förstår det själv. ibland så skriker kroppen tyst tyst, nästan viskar, men försöker med subtila medel få en att förstå att det är dags att bara tänka på sina egna behov. tror den här fruktansvärda håglösheten är min kropp som säger ifrån. och ber mig att sätta mig i första rummet. så nu gör jag det. nu ska jag skapa för min egen skull. för att det är kul och för att jag behöver det. 

jag ska hemliggöra min vardag. jag ska ge mig ljuspunkter och lite glädje. jag ska skapa en egen historia! det behövs. 

  

en hemlighet i vardagen

Jag har läst mycket de senaste veckorna. Skönlitteratur som tar mig någon annanstans. till en annan plats, en annan tid. Ett annat rum. En bok om två bröder i var sitt hus, på sin barndoms tomt. Båda döende, båda vägrar att sluta fred med den andre. Som fångar i respektive hus väntar de ut den andres död för att själva vinna den slutgiltiga striden. Att överleva. För att sedan få ro att dö. De har var sin plats, tak och väggar, en kökssoffa att vila på. Det egna hemmet är borgen, den andres en symbol för all ondska.


ett citat ur en annan bok:
"det finns magiska rum med lust och glädje i luften/…/ det finns en atmosfär som går rakt in i hjärtat, en hemlighetsfullhet mitt i det vardagliga, en laddning av de enkla tingen som besjälar dem och ger en ny dimension åt verkligheten.”

Ellen Key i Hemmets århundrade. 

jag tycker det är så fint. en hemlighetsfullhet mitt i det vardagliga. idag på handledningen väcktes tankar till liv som hittade hem i den där meningen. 

små guldkorn som ger vardagen ett högre värde. Finns de inte där naturligt, så får man väl plantera dem? skapa platser i tillvaron som gör den lite mer spännande. lite mer hemlighetsfull. 

jag tänker lite på tags. en sorts hemliga meddelanden till andra invigda. "-Hej, jag har varit här!". Det blir lite som att mötas, fast man egentligen inte ses. Ett hemligt möte där bara jag vet vem som döljer sig bakom de där bokstäverna, inte hon som går förbi med hunden, inte han som kommer cyklandes upp för backen. ett hemligt slutet sällskap. en ny dimension åt verkligheten. 

jag kommer använda mig av den känslan när jag skapar mig min plats.     

hej bloggen, jag är tillbaka

Jag har inte skrivit på länge nu. Det är inte så att jag inte har jobbat, att jag inte har tänkt… men någonting bär emot.  jag vet inte var jag ska börja.... 

Jag har inte tid. Varje dag är fylld av annan skola, didaktik, grupparbeten, undervisning. Inte en ledig sekund till projekt. Som borde kännas peppande och roligt, men som bara känns som ett tvång. 

ett steg framåt, tre steg tillbaka.... 

 
kanske att jag kommit för nära mig själv igen. Allt som har med mitt eget boendes vara eller icke vara tar för stor plats i tanken som det är, stressar och pressar…. Irriterar. Att varje dag själv glida närmre hemlösheten och samtidigt läsa massa böcker och teorier om hur viktigt det är med en plats för eftertanke, en plats för laddning, en plats där man känner trygghet. Där man någonstans definierar vem man är. Sitt eget sammanhang. Det blir så påtagligt vad jag inte har. Och vad jag tror mig behöva för att må bra…. En egen plats.

jag har tappat mitt fokus och mitt driv. och vet inte ens var jag ska börja leta.