yorckstrasse

är det själva gatuadressen som gör det? som ger status o flärd o stolthet? 

i berlin för några år sedan upplevde jag strålande streetart. ett ockuperat hus skulle tömmas och rivas, vilket det självklart protesterades emot. huset låg på yorckstrasse, en gata som jag och familjen besökte och gick på i början av vårt berlinbesök... men varje dag i nya stadsdelar över hela berlin stötte vi på denna yorckstrasse.... efter mycket irrande, feltittningar på kartor och familj på villovägar insåg vi vårt misstag. det finns bara en yorckstrasse, resten var finurlig konst. 

ja. vad jag vill säga med detta har jag glömt. men det hade något med adress att göra. vad hade hänt om fjällgatan låg i bergsjön? hur hade analysen blivit då?    

en plats att vara stolt över?

var på en väldigt intressant föreläsning i borås idag med Arne Kjell Vikhagen, som forskar o jobbar på valand. den handlade om game art - konst baserad på eller inspirerad av datorspel. http://vikhagen.net är adressen till hans sida, där kan man bland annat titta på några av hans filmer. 

intressant var också resan hem, som verkligen befäste mina tankar om masthugget som den där oasen. En i bilen, som inte hade en aning om projektet vi jobbar med, bodde tydligen på berget och pratade flera gånger om masthugget som något annat än omgivningarna (farliga majorna, onda kungsladugård...), fick känslan av den där speciella exklusiviteten, det lilla extra. "Gränsen går vid bangatan" till och med uttalades där i framsätet. så här i efterhand kan jag inte sätta fingret på vad som egentligen sades, varför jag ännu en gång tyckte mig uppleva känslan av kärlek och nästan besatthet.... det bara ligger och gror mellan raderna....  

det där berget betyder verkligen något speciellt för människor som bor där, det kryper in under skinnet. kanske är det en parasit, ett virus, en obotlig sjukdom som långsamt äter sig in under huden, in i köttet, ut i blodet på den som stannar för länge? masthugget kommer att äta dig levande!   

jag måste leta vidare, försöka hitta den där känslan och sätta ord på den. vad är det för speciellt band en masthuggsbo har med sitt hem? är det bara vissa platser som framkallar denna smått maniska kärlek? är alla hemligt förälskade i plasten de bor på? handlar det om att vara stolt över sin stadsdel? är det platsens mytomspunna historia som ger en extra krydda? berget har en berättelse, en spänning som lurar längs vägarna. där har funnits något som inte längre finns... en smutsig historia som ger lite krydda till det välartade kulturarbetar livet av idag. till skillnad från många andra ställen som (förenklat) var skog, blev miljonprogram och sedan sett ungefär likadana ut. det är höga anonyma hus, det är människor som byts ut, folk som strävar inåt, närmare centrum.... kanske. 

det är också mycket möjligt att allt är mina fördomar. kanske är det jag som fascineras av bergets ruffa dåtid men är mycket nöjd med att det är just dåtid. 

ju mer jag skriver desto mer känner jag för en undersökning. på andra platser. prata med människor med hem i andra stadsdelar. hur känner de? hur är det där? finns det samma känsla av fristad, av hemma? 

och vad är det egentligen som är ett hem? 

jag har märkt att en säng att sova i inte är nog för mig. för att vara hemma behöver jag en plats med kontinuitet. utan tidsbegränsning, ett tillsvidare. 

och det händer igen.... jag loggade in för att skriva om det där samtalet i bilen och hur lustigt det är med kärleken till berget. och så har jag utan att förstå hur det gick till hamnat någon helt annan stans. ord föder ord föder tankar.... som måste tänkas mer på. eller kanske skrivas mer om. det är ju uppenbarligen så jag processar mitt material. skriva skriva och prata prata. allt i kommunikation med mig själv och andra. 

undrar hur den där bilden av konstnären som det ensamma geniet, om skapande som en helt intern process mellan geni, duk och färg kom till..... det är ju bara skit. i interaktion med andra, med varandra, växer vi! inser vi. utvecklas vi. ensam kan vara kul, men tillsammans blir det så mycket bättre. 

   

finns det plats?

jag kommer ihåg en gång för många år sedan, kanske gick jag fortfarande på högstadiet. det var mitt i vintern, svinkallt, och i borås tidning läste jag en artikel om en hemlös man som av socialen blev hänvisad ett tält. ett tält. TÄLT. mitt i iskalla regniga kylslagna borås. inte ett tak, ett tält. inte ens trygghet för en kväll, ett tält. jag förstår fortfarande inte hur det går till, hur man kan tycka att det är en fin idé att ge en människa med problem, som mer än någon behöver en fast punkt o stabilitet, ett tält. 

det blev tydligt för mig då, att vissa har och andra inte. vissa får, andra inte. det finns många brister i vårt samhälle, och en av dom är bristen på någonstans att bo. 

jag har tak, jag har kontakter, jag har till och med ett kontrakt. i fel stad. men ändå petitesser. 

vissa kan välja precis. hamnar i city. på masthugget. med kontrakt, med hela inne. 

andra får bo hemma. leta. nöja sig med mindre. långt bort. 

andra har ingenting. i bästa fall kanske det där tältet. på meros camping. eller under en bro. 

och hyresrätter ombildas, hyrorna ska anpassas till marknaden, det byggs, men det byggs dyrt.

var finns det plats för det som är trasigt? för den som trasig?     

  

invasion!

en invasion av inspirationsbilder. blev så uppfylld av alla dessa hus att jag var tvungen att dela med mig! 

bilder!

jag har hittat ännu en sida med bilder. den här gången nån sorts samtida bildresurs. så jävla fint! och det tar aldrig slut! bildefterbildefterbildefterbild som jag önskar att jag själv hade gjort. FFFOUND! heter den. 

fjällgatan del två.

en ny del av fjällgatanprojektet. att förändra utifrån vår tidigare analys. jag gestaltade en känsla av hemma, av fristad och i bakhuvudet fanns masthuggets historia av anarkistiskt byggande på sluttningen, av oregerlig ungdom som uppfostrades i full frihet och bara lät sig stoppas av överlägsen muskelstyrka.... som kopplades till dagens kåkstad. (även om det går att ifrågasätta hur tydligt det gjordes.) nu tänker jag att jag också borde gestaltat en känsla av stolthet. över berget och historien och att ha skapat något eget. i en film om kåkstaden i Caracas lyste den igenom överallt, stoltheten över sitt område, över att (över-)leva, över att ha byggt sitt eget hem.... 

förra veckan var jag på röda sten. där hade en sara gjort ett konstverk som hette "en plats för sara att bara vara". väldigt enkelt och väldigt fint, en röd kvadrat på en spång.  

bild snodd från Sara Vogel-Rödin

det är där någonstans jag har tänkt att börja min förändring av gatan. skapa en plats för MIG. ett hem i dessa tider av hemlöshet. kanske flera. hur, och var det återstår att se. just nu känns ovanför som en härlig utgångspunkt.

ända sedan en artikel i sydsvenskan om dom här två killarna och deras ENORMA trädkoja har jag vart sugen på något liknande. helt fantastiskt. tänker börja hos dom och hos sara och se vart det tar mig. 

någon sorts reflektion.

dags för någon sorts reflektion. jag borde skrivit det här för en vecka sedan. med alla tankar färska, med redovisningssamtalet och byggprocessen nära. men bordet blev inte, så jag skriver nu istället. 

antar att jag inte satt mig ner och tänkt för att jag inte trivs med mitt resultat, men inte riktigt förstår vad det är jag är så missnöjd med. så jag skjuter på saker och tänker att polletten ska trilla ner. men så gör den aldrig det och dagarna de går. 

tror att jag vill mer. att det är därför jag inte känner mig klar och nöjd. just när jag slutade bygga kändes det färdigt, men så här i efterhand ser jag så mycket ytor som skriker efter skeva former och liv. tänkte att ljuset skulle tillföra livet, vilket det gör till en viss del, men det blir också tydligt att visa delar sover... 

men jag är nöjd med min tanke. jag är nöjd med masthugget som fristad och kopplingen till andra sorters fristäder, eller hem om man så vill. jag är nöjd med det lite skeva och nöjd med att jag vågade släppa min press på mig själv att allt måste bli bra och att jag måste veta vad jag gör. planera och skissa och blablabla... den här gången bestämde jag mig för att alla pressande tankar skulle ignoreras. visst fanns dom där, och det var fruktansvärt svårt att känna hur redovisningsdagen kröp sig allt närmre och jag inte visste vad som skulle stå där på golvet i aulan.... att inte börja analysera för tidigt. det blev min utmaning. och antar jag anledningen till varför jag fortfarande känner mig smått förvirrad så fort jag ska prata om mitt projekt. jag vet inte riktigt vad jag ska säga.... 

är det kanske nu jag borde komma med den typiskt modernistiska konstnärsklyschan? "- jag vill att mitt verk ska tala för sig själv. den rena konstupplevelsen blir förstörd om jag berättar vad de ska se...." bla blä.

kanske inte smart att vara så tydlig med sin egen förvirring.... men att inte vara smart var ju mitt motto under de här veckorna, så det är lika bra att fortsätta. och hoppas att nästa del i projektet gör att jag känner mig lite mer HEMMA.

det var en svår uppgift att utvärdera mitt arbete och min process. vem skulle jag jämföra med? mig i tidigare arbeten, resten av klassen, konstvärlden? och som vanligt har jag en tendens att tydligen bedöma mig själv för hårt. jag är aldrig nöjd för jag vet att jag alltid kan göra bättre. men det kanske inte betyder att det jag faktiskt gjort är dåligt? 

den typiska fällan.... att alltid tycka att alla andra minsann är så mycket bättre och inte ska väl jag ta en massa plats o tid o uppmärksamhet. kolla på HONOM istället....!  

mitt ständiga dilemma. att stå för det jag gjort. att vara stolt över det jag gjort. det händer alldeles för sällan.     

länkar

jag ska lägga upp en massa bilder snart och reflektera och efterkonstruera kring projektet som gjorts. jag lovar. men först så måste jag få dela med mig av lite fint!

sjukt fin och på samma gång obehaglig leranimation. här. 

bildarkiv med massa fina historiska bilder. här. 

så. mycket nöje!

the hills are alive!?

tror det är klart nu. hade det inte varit så stort och kantigt skulle jag sova med det i sängen. kanske kan det kallas kärlek. 

gillar att mitt bygge blivit mer än ett berg. många har liknat det vid en stad, ett samhälle, och den myllrande kåkstaden där man tar vad man har o bygger o lappar allt eftersom. där bit för bit passas in i ett större sammanhang. under konstruktionens gång har det blivit något annat än det var tänkt från början. och jag har följt med dit det har velat. 

det har varit svårt, men fantastiskt nyttigt att släppa kontrollen. att följa infall och se om de funkar. 

har idag fixat de sista yttre bitarna, öppnat upp det som kändes instängt och köpt belysning. imorgon ska jag öppna upp henne invändigt så det strålar igenom överallt. fick tips av en vän som kan det här med modeller att kanske ställa allt på ett ljusbord. så om jag får tänkte jag prova det på ljusbordet i klassrummet imorgon. tror det kan bli fantastiskt fint med ljus som flödar överallt. och så kanske låna studion o fota utan en massa blå skåp, färgfläckar och stolar i vägen.

jag vill inte att det här projektet ska ta slut. jag vill bygga mer. och större. jag vill ha en egen fabrikslokal att klä in i wellpapp! 

och så ett tips från han som kan det här med modeller, en dansk arkitektbyrå som bygger fina vita. BIG.

   

 

ett berg blir till

det byggs för fullt i skulptursalen! wellpappen börjar ta form och blir något annat än wellpapp. ett berg om man så vill. en oslipad diamant kanske också. 

det är inte färdigt än, men det börjar få den form jag vill att det ska ha. lite mer papp, lite mer lim bara... 

kände mig väldigt förvirrad och stressad på handledningen, visste inte alls vart jag var på väg och min tanke med allt kändes väldigt ytlig och trist. har inte hittat den där fina politiska analysen som jag brukar, har mest gjort för att göra, för att det är kul, för att jag vill bygga. ville för en gångs skull inte dyka så djupt och rota fram en massa teorier innan jag började, ville starta i lusten och se vart den tog mig. kanske inte den bästa ingången i ett gestaltningsprojekt som skulle starta i just analys... men jag hoppas det blir ok ändå. och jag känner ju saker, som jag använder mig av i arbetet. 

fristaden. hemmet. berget. min högst subjektiva känsla av fjällgatan, men känslor som förhoppningsvis är bekanta för alla.

men trots den förvirrade känslan under handledningen, och tveksamheten kring vad jag skulle ha papp-högen till, så föll saker på plats efteråt. jag trivdes inte med min tanke att bara ha berget som grund, det kändes som det hade en viktigare roll att spela. hade också svårt att komma på vad för sorts hus, eller symboler för hem som jag skulle använda mig av.... ett ensamt? ett favela-myller? kändes som risken att bli för tydlig eller tappa bort ursprunget i allt var överhängande.... 

men så kom den där fina idén under ett samtal, att låta berget tala för sig själv. så det ska jag försöka. behöver bara lite ljus och lite mörker. 

 

många av mina projekt har sen jag började på hdk kretsat kring hemmet. antar det beror på att jag inte haft ett ordentligt hem sedan dess..... ständigt på väg, aldrig riktigt rotad.... jag saknar verkligen känslan av att ha ett eget hemma. snart har jag iaf ett eget berg. det är inte fy skam.

offentligheten igen

en kille som jobbar stort i det offentliga rummet. Robin Howie. 

wellpapp

idag har jag burit och skurit. i morgon ska jag limma och skapa struktur.   

och tack för spåret i morse. hade 3 förvirrade ingångar och visste inte vilken väg jag skulle gå på. knuffen kom lägligt och förhoppningsvis i rätt riktning.