reflektionish del 2

Tror det är bra ibland att släppa alla ambitioner och göra det man tror sig behöva. Jag började med en bred generell ingång kring hemlöshet, visserligen inspirerad av min egen bostadslöshet, men med ambitionen att sätta fingret på ett samhällsproblem. Ibland är det inspirerande, men jag upplevde den ingången som fruktansvärt krävande. Tror jag i varje fall så här i efterhand. Jag vill så mycket, jag vill lösa problem. Att göra en modell av en möjlig bebyggelse för alla som inte får bo på masthugget ovanpå det faktiska masthugget hade säkert varit roligt, men det hade definitivt inte löst något, det hade absolut inte fått mig att hitta hem. Det hade antagligen inte ens satt fingret på problemet och manat till eftertanke eller fått igång någon vidare diskussion om problemet.
Det är ganska intressant det där förresten, att konst ofta inte vill lösa problem, utan ta upp dem till diskussion och få folk att tänka. Inga givna sanningar är bra såklart, att fundera kring fördomar och diskurs är galet viktigt. Men visst måste konst också få komma med lösningar? Det måste väl gå utan att skriva folk på näsan?
Känns som att konst- och den akademiska världen ibland är så fokuserad på att prata att man ibland glömmer bort vilka man faktiskt pratar om. Att det bakom retoriken och de fina orden faktiskt finns problem som är på riktigt. Samtal är inte allt. Ibland måste man faktiskt göra också. Kanske utan förankring i fina teorier, utan rädsla för att göra något som redan är gjort.

Jag har tidigare varit ganska rädd för att gå ner i mina problem, jag har med utgångspunkt i dem försökt peka på mer generella saker. Men ofta har det varit svårt, känns som det alltid saknats något för att nå hela vägen fram. Den här gången gick jag andra vägen, började i det stora och upptäckte på vägen hur mycket det faktiskt handlade om mig. Och trots att det kändes lite fånigt och självcentrerat (herregud, jag vågar inte tänka på hur många gånger orden jag, mig, min eller mitt används i rapporten…), så var det också märkligt befriande att kasta sig in i det egocentriska. Och det känns som jag hittade något där som också blev intressant för andra. Mitt i allt ego så fanns något mer allmängiltigt. Kanske måste man fokusera på sig själv och våga känna det som känns, för att hitta hem också i ett större sammanhang.

Och en avslutande liten didaktiskt reflektion

Tror arbetet med hemliga och egna platser kan vara en bra utgångspunkt i arbetet med elever. De flesta barn har egna platser, hemliga klubbar, kartor och så vidare, och jag tror det skulle vara mycket intressant att arbeta med det som verktyg.
Det är bra att använda sig av spänning och nyfikenhet för att fånga elevers intresse, skapa en känsla av att vi har något tillsammans som ingen annan vet. Något speciellt och exklusivt. En hemlig klubb, en hemlig låda, en hemlig klassplats.
Eller låta dem som ett samtidskonstprojekt skapa egna platser, kanske egna hemliga ställen på sitt eget sätt.
Man kan arbeta stort och övergripande med platser som tema, det går att beröra allt från demokrati till identitet. Skriva, rita, prata, måla och berätta om sina drömmars plats, vad är en offentlig plats, vad är en bra plats?

Hur viktigt det är att känna sig hemma har blivit tydligt för mig i det här projektet, om man med hemma menar att knyta an till en plats och känna sig trygg där. Tror denna appropriation är extra viktig i skolan om ett meningsfullt lärande ska ske. Att jobba i grupp, med flytande arbetsplatser utan hemklassrum kan absolut vara en bra idé, men jag tror det behövs något att falla tillbaka på. En plats att utgå ifrån där man kan bearbeta intryck man fått och skapa sin identitet. Tror inte ett skåp är nog, istället behövs det en egen arbetsplats.
Det är bara att titta på oss i LBD 330, om man inte måste vara i skolan är man inte där. Jag tror verkligen inte det beror på ointresse, utan på avsaknad av egen plats. Man vill känna sig hemma och bekväm där man är, veta att det alltid finns ett utrymme för mig. Inte som nu då vi slängs från sal till sal och aldrig vet riktigt var vi ska vara. Det skapar inte bra förutsättningar för utveckling och tanke.

reflektionish

Eftersom jag inte har redovisat här på bloggen vad jag gjort och tänkt i samma utsträckning som jag gjort under tidigare projekt är det nog på plats att börja där.

Med utgångspunkt i hem och känslan av hemma har jag skapat fyra hemliga platser i det offentliga rummet. Genom att ladda dessa platser med mening och historia har jag skapat ställen för mig att landa i och utgå ifrån.
Platserna finns där många människor vistas varje dag, men de kommunicerar bara med mig. Jag har synliggjort dem för mig, men samtidigt är de osynliga.

Jag gillar verkligen känslan av hemlighet och hur den talar till fantasin och upplevelsen av vardagen. Det byggs som små slott av mening och betydelsefullhet när man har positiva hemligheter.
Vad händer med en hemlighet när man berättar den? Förlorar den sin mening då? Maria Spasova har gjort ett konstprojekt som heter hemligheter, där människor får skriva sina hemligheter på lappar till henne. Hittade en bok igår på Ebbes hörna där alla dessa hemligheter tryckts och givits ut. 10 kronor kostade den. Tvekade länge på om jag skulle köpa eller inte. Är de verkligen hemlisar när alla kan läsa? Eller är det bara mer triggande att känna till en hemlighet och inte veta avsändaren?
Skulle mitt projekt vara lika laddat för mig om alla kände till var mina platser fanns? Nej, tror hemligheten gör hela skillnaden.
Att berätta för er om projektet och visa foton tror och hoppas jag väcker nyfikenhet och tankar, men om jag också avslöjat platsen tror jag projektet hade tappat all mening som gestaltning. Och antagligen också mening för mig.

En av M:en i klassen frågade om jag gjorde det här, skapade en hemlighet, för att jag kände att jag ofta delade med mig för mycket av mig själv. Hade inte tänkt på projektet ur det perspektivet tidigare, men nu i efterhand ligger det nog mycket i den frågan. Känns som jag ständigt öser och öser ur mig och mitt, till en gräns där jag blir sjukligt trött på att höra min egen röst och älta mina upplevelser och problem. Den här hösten har definitivt varit sådan. Känns som alla vet allt, snart har jag inget eget kvar. Att prata om saker är ju bra, men kanske ska man vara lite mer restriktiv med delandet. Med vem jag väljer att lita på. Kanske har jag med projektet, utan att vara medveten om det, skapat en kärna där jag kan vara privat. Kanske har jag haft ett omedvetet behov av att spara på mig.
Det är fint med hemligt, men också öppenheten har sina kvaliteter. En svår paradox.


Tror jag fick fram det jag ville ha sagt på redovisningen, för första gången gick jag inte därifrån och kände mig förvirrad och oklar. Tidigare har jag försökt att, som i Karins fina Carl-Johan De Geer- citat, ta det på volly. Men känt att jag inte fått ut alla tankar som jag tänkt, alla fina paralleller och idéer som har funnits. Något har saknats och jag har känt mig rätt missnöjd med min egen framställning. På grund av det hade jag tänkt förbereda mig ordentligt och strukturera upp vad som skulle sägas och hur det skulle göras. Jag ville inte missa och inte glömma den här gången, inte känna mig besviken.
Men så fort jag satte mig ner för att skriva visste jag inte var jag skulle börja, och så kom jag till redovisningen utan stödord. Igen. Med andan i halsen och tankarna i fjärran.
Det är lätt att bli nervös i ett examinations och bedömningssammanhang. Ännu lättare när det är massa människor framför samt en videokamera. Och ännu mer enkelt när man inte har en aning om var man ska börja….
Men så öppnade jag munnen. Och ut kom en helt annan tydlighet än jag förväntat mig. En sak ledde till en annan, lite instick här och var, och så klart. Nervositeten försvann med första ordet och jag trivdes faktiskt med att sitta där.
Har märkt detta i undervisningssituationer också, att jag trivs ganska bra där framme. Att jag kan vara sjukt snurrig och förvirrad innan en lektion, men så fort munnen startar med ett ord så följer resten naturligt. Jag behöver inte göra så mycket. Kanske är det det som är att vara förberedd. Att man har tänkt och funderat mycket kring det man ska prata om, att man vänt och vridit på olika perspektiv och möjligheter, att man har koll på sitt ämne. Att förbereda sig och ha struktur innebär nog inte att ha en tydlig lektionsplan där a blir till b leder till c, utan att man har helheten och hittar vägar för att nå dit undertiden. Kanske. Detta är spekulation, men jag misstänker att det är så jag fungerar. Kanske är det dags att sluta upp med nervositet och lita på min förmåga att nå ut. För uppenbarligen så finns den där.
Tror skillnaden den här gången jämfört med förra projektet beror på rapporten, att jag verkligen har haft tid att tänka igenom vad jag skapat och gjort det tydligt för mig själv. Byggandet av berget var en helt annan process, där redovisningen skedde innan jag hade hunnit landa, innan jag hunnit bli nöjd, innan jag riktigt visste vad jag gjort.



Det är underligt hur olika den här och förra processen har tagit sig uttryck. Då gjorde jag och förkastade, gjorde och förkastade, läste och tänkte inte så mycket utan körde på känsla. Ville prova om det fungerade utan så mycket medveten tanke.
Egentligen kan man kanske inte dela upp höstens projekt i två.. då det ena övergick i det andra. Och det jag kom fram till i det ”omedvetna” byggandet av berget är ju det jag utgått från nu.
Då var det stressande att inte veta var jag skulle hamna, nu har det varit stressande att inte ha tid att hamna. Inte ens tid att tänka förrän de sista veckorna. Men någonstans har jag i all stress o didaktik o undervisning samlat på mig intryck och upplevelser som föll på plats när jag väl fick tid att andas och stanna upp. Tid att reflektera, tid att fokusera. Jag skrev om det i rapporten också, vikten av tid till annat för att idéer och kreativitet ska ha möjlighet att gro. Stress är det sämsta tänkbara för att komma vidare och serendipity är världens bästa begrepp.

Har haft så mycket motstånd i mig under den här processen. Först och främst på grund av tidsbristen, men också på grund av att uppgiften kändes som att ta tusen steg tillbaka. Vi hade börjat och tagit avstamp i fjällgatan och låtit den växa till något större, och nu skulle vi helt plötsligt tillbaka till den igen. Det kändes trist och begränsande. Inte en triggare för fantasin. Men i den där surheten hittade jag tillslut min ingång. I uppgivenheten och tröttheten. I känslan av övergivenhet och besvikelse. Önskan att gräva ner sig och försvinna blev en igångtriggare till något positivt. Och nu kan jag knappt komma ihåg de där negativa tankarna längre. Visst, semester behövs fortfarande, men istället för frustration känns det rätt gött.