Så här säger Borås Tidnings debutantpris vinnare i DN. Han heter Viktor Johansson och har gett ut en diktsamling som heter Kapslar. På något vis tycker jag att det hör ihop med det jag gör också. plus att det är en fint citat.

Vad handlar boken egentligen om?
- Den handlar om att komma till världen, att göra den till sin och hitta sitt eget förhållningssätt. Människorna i dikterna är unga. Hur ska de använda det som finns? Det handlar om att ta in allt som händer i världen, det amerikanska kriget till exempel, vad är kärlek i skuggan av ett krig? Det handlar om förhållandet till staden. Om jag bosätter mig i staden så är staden redan byggd på ett sätt, men om jag målar grafitti eller gör en gatuaktion, så blir världen min.

- Och så handlar det om sådan kärlek som hela tiden misslyckas men att man försöker igen. Man kan läsa den som ett förhållande som tar slut men som inte ger upp utan som börjar om.

vad ska det bli av alltihop?

solen skiner och jag kan inte koncentrera mig alls. tänker så mycket på det som skiner utanför fönstret att jag glömmer bort att fokusera på det som händer på datorn.
det är så svårt att gå vidare och veta vad jag ska hitta på med allt det här. det känns bara som jag har en sjukt ful film. och lite publicitet. vad gör man med det egentligen?

blev så stressad att jag fick gå tillbaka till skolan igen efter en fin och solig promenad till änggården och lite kattvaktande. så nu sitter jag här med en påse blandat från 4-gott och försöker förmå mig att öppna adobe premiere. men bloggandet kändes visst mer intressant trots att jag inte har något vettigt att skriva.

så, ta dig i kragen sara!

screentryckspaus

vilken helg det har varit. sjukt intensivt och helt strålande!
var i borås på screentrycksworkshop och det kändes mycket fint att få jobba med något konkret, papper och f'ärg, igen. har egentligen inte alls med konfliktprojektet att göra, men fungerade som en mycket hektiskt och välbehövlig andningspaus.

och jag inser saker om mig själv. vanemänniskan.
och jag får ännu ett exempel på hur jag inte vill vara som lärare.
och jag känner hur det rycker i den något insomnade grafiknerven. det må vara mossigt och töntigt, i love it! bara att se ett tryckbord o känna doften av färgerna, känna strukturen mellan fingrarna, skruva och veva och misslyckas o försöka igen och jobba så koncentrerat att dagarna flyger. mmmm. hantverk. det värmer hjärtat.

mina fem minuter i rampljuset

Nu har jag lyssnat på radioinlägget, och för att ha vaknat två minuter tidigare så känner jag mig sjukt välformulerad. klicka här om ni vill lyssna. tyvärr är det en massa nyheter först och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för den sjukt dåliga låten innan, men jag tror inslaget är runt 07:17 så försök att spola fram lite. finns där i 30 dagar.


och här är notisen i sydsvenskan. sjukt käck och glad. eh.... fotografen var galet ihärdig och jag tyckte hela situationen var skum... därav minen. och hållningen.

07:13

-Ja hej jag ringer från sveriges radio malmöhus och undrar om det var du och dina vänner som fikade på sorgenfrivägen igår? Vi skulle vilja att du var med i vårt program! Om två minuter.

så nu har jag pratat om det här i radio också. och det är en fin liten bild och lite text i tidningen. hehe.... förändra det offentliga rummet någon?

har jag skapat ett monster?

ok, en helt galen sak.

Igår gjorde jag ett litet facebookevent för att bjuda in några av mina vänner till filminspelningen. sammanlagt bjöd jag nog in en 16 personer, igårkväll hade de i sin tur bjudit in kalasmånga... så nu väntar jag på svar från typ 80 pers. det är helt galet! tror ju inte så många dyker upp, men det är sjukt vad lätt det går att nå människor i det forumet.....

men det knäppaste av allt. idag ringde det en kvinna från sydsvenskan som hade hört talas om mitt projekt. hallå! hur gick det här till!?! så nu kanske dom kommer och gör ett reportage om hela grejjen. frågan är om jag vill det.... känns lite som att mitt lilla försök till film helt plötsligt har tagit sig alldeles för stora friheter. kanske har det vuxit till ett monster jag ej kan kontrollera? får väl se hur det går ikväll. nu har jag i varje fall blivit nervös. det som bara var tänkt att bli ett litet mysigt get-together har blivit till lite lätt prestationsångest. vi får väl se hur det går. och hur många som kommer.

det regnar här och det känns ju som en mycket dålig förutsättning för att det här ska bli nåt fantastiskt....

ut, ut, utomhus!

och jag satt i solen idag och kände fräknarna ploppa fram! med en lakritspuck i hand!

det är varmt och det är vår och jag vill bara vara ute. nästa projekt ska bli landart. i solen. och skogen.

det offentliga rummet

Imorgon åker jag återigen till malmö för att filma. Efter senaste handledningen känns det som om alla mina tidigare spår sammanfogats till ett enda, och det ska nu förverkligas.
Det handlar om det offentliga och det privata, om rummet, om makt, om trygghet, om att ta plats, leka, motstånd och förändra balansen, om så för en liten stund.

Min plan är att återvända till Sorgenfrivägen, en plats där ingen som inte måste vistas efter mörkret. En egentligen fin och lummig plats som blivit hemvist åt prostitution, torskar och annan ljusskygg verksamhet. Min bas i malmö ligger mycket nära och jag har under alla år där upprörts över hela situationen, hatat de där torskarna som stannar allt och alla, känt mig otrygg i mitt eget kvarter.
Men när jag filmade där förra veckan med mina två hjälpredor hände det något. Jag var väldigt nervös innan vi skulle ge oss ut och fokuserade enbart på vad som skulle filmas, men ju längre vi var på plats, desto skönare var det att stå där. Vi tog plats i det offentliga rummet och vips förändrades maktbalansen. Det var vi som bestämde! Det var torskarna som kände obehag av att se oss!
Och nu känns det självklart att det är det jag ska försöka gestalta. Så det är bara att ta sig tillbaka dit, ut, igen.

Jag vill flytta ut det privata, mina vänner och vårt umgänge, till det offentliga. Till en plats där vi aldrig annars är. Genom att vistas där hoppas jag kunna förändra det rummet, känslan av det hotfulla, och skapa något trevligt. En plats där vi vill vara, om så för en kort stund.
Jag funderar på om det rent fysiskt skulle fungera att flytta ut ett privat rum, bord och fåtöljer, till platsen och därigenom göra kontrasten ännu tydligare. Eller kanske mer mångbottnad. Tänker på att hemmet är den farligaste platsen för en kvinna, men vi är mest rädda för att vistas utomhus.

Jag bjöd en vän som läser till arkitekt och gillar genusperspektiv på middag igår för att prata om mitt projekt och hon kom med många bra tips. Bland annat nämnde hon Carina Listerborn, en kvinna som är bebyggelseantikvarie med fokus på genus. Sökte på henne idag och hittade många intressanta artiklar om hur man skapar trygghet i det offentliga, och om vikten att ha med detta perspektiv i planerandet av stadsrummet.
Hon säger att det är viktigt att staden lockar människor att röra sig ute, vid alla tider på dygnet, så tomheten kan motverkas. Hon menar att det behövs en levande stad, en blandad stad, där alla får utrymme och vill vara, överallt. En stad som möjliggör möten! Inte platser som förlorar all aktivitet när affärerna har stängt för dagen, inte platser som dör när mörkret faller.
Hon pratar också om försök till trygghetsskapande insatser som inhägnade områden, övervakningskameror osv men menar att det är en kortsiktig lösning som skapar trygghet för några få, på en specifik plats, men i det långa loppet leder till ökad segregering och ännu mer rädsla.


Det borde vara en mänsklig rättighet att känna sig trygg i ett demokratiskt samhälle, att kunna vistas överallt hela tiden!

länkar med mycket text och intressanta tankar:
kan vi planera för en trygg stad?
genusforskning inom kulturgeografin
makten över kroppen i rummet

att prata med varandra

Jag har haft handledning. Och än en gång blivit lyckligt uppfylld av det fina i att prata med varandra.
Jag inser det mer och mer, när jag pratar med andra får jag syn på mina egna tankar. Genom andras funderingar och frågor får den egna lilla tanken fart och kan bli så mycket större. Genom att diskutera lär jag mig. Genom att sätta ord på saker, genom att få respons och ge densamma. Nya perspektiv är så jävla fint och jag blir helt upprymd ibland av allt som väcks och gror och slår ut under ett bra samtal. Man behöver inte vara överrens, tankar sätts igång och faller på plats ändå.
Jag lär mig och utvecklas genom samtal. Jag kan läsa tusen böcker, jag kan tänka tusen tankar, men det är tillsammans med andra som det blir på riktigt någonstans. Som jag faktiskt förstår vad det är jag tänker.


Och med risk för att bli aningens pretentiös:
Genom att prata med varandra kommer vi nå en verklig förändring. Privat, offentligt, i det lilla och i det stora. Jag är så trött på alla som bestämmer, på allt som ska vara så tufft och kategoriskt, på allt som inte tar sig tid att tänka efter.
Förståelse. Det skulle vara fint med mer sånt. Men vi har väl inte tid antar jag?





Och i skolan. Finns det plats för konsten och perspektiven (som inte ritas upp med linjal) och samtalet? Kommer jag kunna ge mina elever, om det nu blir några, den sköna känsla som infinner sig när man hittar något, en ingång, och allt faller på plats? När konsten ger en svar eller nya frågor, eller bara en härlig ilska…. Jag vill bli upprymd oftare!



Ja. Jag gillar att vara på handledning. Det är fint att hitta nya vägar. Och en ursäkt för att få åka tillbaka till Malmö. Det är nog så att jag ska fokusera på den euforiska känslan av att äga natten, tillsammans, om så för bara några timmar. Det är ju där den verkliga lyckan finns, det var ju det som var det skönaste.

datajäveln

en dikt:

hej och hå
jag avskyr så
datorer små
som ej vill gå


varför varför varför är det alltid så att dom bråkar? tekniken som ska spara tid och göra allt smidigt fuckar upp sig nåt otroligt.... varför kan jag inte ladda in min film? det blir bara ljud och ingen bild och jag har försökt allt....
klyddklyddklydd.

suck.

att ta natten tillbaka

jag har kännt mig jävligt kluven till det här projektet de senaste dagarna. Planen var ju att som konflikt gestalta rädslan och bla bla.... men jag har inte hittat nån ingång. ja, helt enkelt kännt mig jävligt osugen på alltihop. på en handledning sades det att jag skulle prova att kasta mig ut i allt det dryga, allt det svarta. och inte känna att jag måste gestalta hoppet - vägen ut. men ju mer jag tänker på det desto mer känns det som en sjukt dålig idé. jag vet inte, det kanske blir starkare, "bättre", om man visar på det som skräms. på det som är ont. men jag har ingen lust! jag mår tillräckligt dåligt av skiten som den är. och jag vägrar att må ännu sämre när jag gör saker som jag älskar.
så jag har bestämt mig för att slå tillbaka och ta makten i mina egna händer. jag ska gå segrande ur striden och vara den som blir stärkt av det här.
har någon sorts tanke om att avväpna den som skrämmer mig. förlöjliga. skratta åt!

så. det jag vill säga är nog den att jag måste hitta en annan strategi. alla vet redan att det finns dryga snubbar i buskar och i stugor. de flesta kvinnor jag känner har redan en inbyggd rädsla för hotet. så varför visa det alla redan vet? varför bara befästa den sämsta känslan man kan ha?
Först tänkte jag att jag bara ville slåss. banka skiten ur något, fiktivt eller verkligt. men efter det som hände mig har jag insett att jag inte är bra på att slåss. jag suger verkligen på att försvara min kropp. den där ilskan jag har hört om, den övermänskliga styrkan.... ja, den infann sig aldrig. istället var mina armar spagetti, benen orkade inte springa och slagen jag borde slagit missade sitt mål och saknade verkan. men det jag lärde mig att lita till var den mentala styrkan. och den jag begåvats med är tydligen en av STÅL. för jag, jag gick faktiskt segrande ur striden. fortfarande hel, fortfarande stolt, fortfarande mig. och det är så jävla GÖTT!

nu är jag inne på att ställa mig upp, rak i ryggen, och göra något som känns skönt innifrån och ut. så idag har jag skrattat. högt och rått åt torskarnas rädda miner vid åsynen av min kamera (min lägenhet i malmö ligger mitt i prostitutionstråket), idag har jag låtit hotet dansa pardans och hoppa hage, idag har mina finaste bytt plats och jagat rädslan genom malmös gator. och det känns så himla bra! kanske inte blir fantastisk konst. men en personlig seger!