det är svårt att ha tanken på fem ställen samtidigt. men under större delen av dagen har jag otroligt nog lyckats fokusera på ett av dom och faktiskt kommit någon vart. känns som ett stort steg framåt. först det här med handledning. i min grupp har jag och A som går 330 bestämt oss för att både genomföra projektet och fungera som handledare. Men oj vad det är svårt att agera som lärare utan att ha en tydlig roll som just det. i klassen och i min relation till de andra känner jag mig först och främst som en elev, iofs har jag läst ett år längre, men ändå. jag vill bli vän med och lära känna. då kan det vara svårt att samtidigt fungera som lärare. att ifrågasätta och utmana. antar att det är en ständig utmaning när man har elever.... var ska man dra gränsen för hur mycket polare man kan bli? Och varför känns den där gränsen så viktig? Hur personlig får man bli? En otroligt svår balansgång det där.... som jag i det här projektet försöker strunta i. resten av terminen kommer vi ju först och främst vara elever tillsammans, och det känns viktigare att bygga upp den relationen än något annat. därmed inte sagt att man måste vara elak som handledare och alltid hålla världens distans som lärare....
känns som vi mest har tagit på oss att styra upp ramen för projektet, när vi ska ses, boka in extern handledning, fixa kamera osv. Gruppmötena tänker jag ska fungera som givande samtal mellan alla, därför har jag försökt att inte ta en tongivande roll. skapa ett klimat där man vågar och vill! vet inte om det har lyckats. har också försökt ge exempel och tips på källor till inspiration, kanske har det sått ett frö hos någon.
men det är väl det som ska känneteckna en handledning? att man försöker hjälpa personen att tänka vidare, att öppna nya dörrar. sånt som ofta sker i samtal och som i vår grupp verkligen inte bara varit vår förtjänst. alla delar av gruppen samverkar ju till det som blir slutresultatet, med entusiasm, eller utan.
men så mitt eget projekt!
från att ha varit helt nollställd har jag hittat en väg att gå. den leder in mellan bostadshusen till vänster om handelshögskolan.... där finns en helt annan värld. som en saga med smala gränder, trappor, sneda språng, tinnar och torn, fin natur och annat smått och gott.
det första som slog mig var hur hemligt allt kändes där bakom husfasaderna. som om vi var på en plats där vi verkligen inte hörde hemma. som inbrottstjuvar utan inbrott. allt var inhägnat åt olika håll, till och med stup hade 2,5 meter högt staket så man inte skulle kunna ta sig IN. från något håll.
som ett gated community mitt i stan. en hemlig plats för redan invigda. Hit, men inte längre. det gick att se det fina, men inte riktigt komma åt. aldrig känna sig välkommen. låsta grindar, höga staket som avskiljde oss. vi blev den andra, som så tydligt inte passar in. en möjlig fridsförstörare. en M berättade om vänner som blivit bortkörda från naturen här när de hade picknick. ska det vara så? att vissa tar sig rätten att bestämma över gräset? kan man äga en park mitt i en stad?
kom tillbaka till tankarna jag hade i våras om staden och säkerhet. och rädsla. vad är dessa byggnader, dessa människor så rädda för? vad tror dom ska hända om dom öppnar upp och släpper in?
jag tror inte en kod eller ett staket löser några problem. jag tror det skapar mer rädsla, för det som inte passar in i gemenskapen. Vi och Dom blir ännu tydligare.
ett stängsel blir som makeup. vi putsar lite här, tar bort lite där... så blir det bra för oss! men vad finns under ytan? vad händer med de problem man försöker gömma sig ifrån? de försvinner inte för att man skärmar av. rynkorna blir fler, hyn får inte andas... all skit finns kvar, och kanske tom förvärras.
tillslut hittade vi en öppen port, ett hopp, det gick att ta sig in! Men grinden som var öppen följdes av andra grindar med lås. som ett ointagligt fort. ni vill inte att vi ska vara hos er. och en förorättad lite barnslig tanke väcktes hos mig. om inte vi får vara hos er, då får inte ni vara hos oss! om inte vi duger som sällskap, ja, då får ni väl hållas i er borg!
fortsättning följer....
prova att klicka på bilden, ett smakprov från inkedjningen. tyvärr är originalbilden alldeles för stor för att fungera här. 
