de som rör sig där är nästan bara människor som bor där, känns inte som att många tar sin kvällspromenad över berget om de inte har ett ärende dit. masthuggsberget är ett hem. en fristad om man så vill. där är lugnt och stilla, man hälsar på sina grannar, och har det rätt gött. hämtar barnen på dagis, en sväng in på lustgården, köper lite godis, tar en pizza och vandrar hemåt. ofta med andan i halsen efter bergsbestigningen som man gärna klagar lite på, men samtidigt gillar man den där backen. det är ju den som gör masthugget till masthugget. tillsammans med kontrasterna mellan det nya och det gamla, känslan av något ofärdigt som på något sätt fanns där redan innan vägarbetena började. ett område som inte är färdigt, som någonstans har kvar lite av det gamla ruffa från back in the days. det är så skönt att allt inte är perfekt!
så, till en början kommer jag försöka utgå från min högst personliga analys av fjällgatan. som en fristad, en liten oas mitt i som bara är vår. (för trots att jag inte längre bor där uppe så känns fortfarande masthugget som mitt hem)
jag har för övrigt inte bara tänkt idag utan också försökt få med mig en liten bit av fjällgatan hem. tänkte gjuta av en del med gipsbindor, men de ville aldrig stelna och tålamodet tog slut. så jag gav upp och ska försöka ta form med en annan teknik imorgon. hoppas på bättre lycka då.

1 kommentar:
lol precis så känns det i masthugget. och vilar på friandan från buspojkarna, men har det rätt gött. :) /masthuggsbo med gen68föräldrar som är masthuggsbor
Skicka en kommentar