reflektionish del 2

Tror det är bra ibland att släppa alla ambitioner och göra det man tror sig behöva. Jag började med en bred generell ingång kring hemlöshet, visserligen inspirerad av min egen bostadslöshet, men med ambitionen att sätta fingret på ett samhällsproblem. Ibland är det inspirerande, men jag upplevde den ingången som fruktansvärt krävande. Tror jag i varje fall så här i efterhand. Jag vill så mycket, jag vill lösa problem. Att göra en modell av en möjlig bebyggelse för alla som inte får bo på masthugget ovanpå det faktiska masthugget hade säkert varit roligt, men det hade definitivt inte löst något, det hade absolut inte fått mig att hitta hem. Det hade antagligen inte ens satt fingret på problemet och manat till eftertanke eller fått igång någon vidare diskussion om problemet.
Det är ganska intressant det där förresten, att konst ofta inte vill lösa problem, utan ta upp dem till diskussion och få folk att tänka. Inga givna sanningar är bra såklart, att fundera kring fördomar och diskurs är galet viktigt. Men visst måste konst också få komma med lösningar? Det måste väl gå utan att skriva folk på näsan?
Känns som att konst- och den akademiska världen ibland är så fokuserad på att prata att man ibland glömmer bort vilka man faktiskt pratar om. Att det bakom retoriken och de fina orden faktiskt finns problem som är på riktigt. Samtal är inte allt. Ibland måste man faktiskt göra också. Kanske utan förankring i fina teorier, utan rädsla för att göra något som redan är gjort.

Jag har tidigare varit ganska rädd för att gå ner i mina problem, jag har med utgångspunkt i dem försökt peka på mer generella saker. Men ofta har det varit svårt, känns som det alltid saknats något för att nå hela vägen fram. Den här gången gick jag andra vägen, började i det stora och upptäckte på vägen hur mycket det faktiskt handlade om mig. Och trots att det kändes lite fånigt och självcentrerat (herregud, jag vågar inte tänka på hur många gånger orden jag, mig, min eller mitt används i rapporten…), så var det också märkligt befriande att kasta sig in i det egocentriska. Och det känns som jag hittade något där som också blev intressant för andra. Mitt i allt ego så fanns något mer allmängiltigt. Kanske måste man fokusera på sig själv och våga känna det som känns, för att hitta hem också i ett större sammanhang.

Och en avslutande liten didaktiskt reflektion

Tror arbetet med hemliga och egna platser kan vara en bra utgångspunkt i arbetet med elever. De flesta barn har egna platser, hemliga klubbar, kartor och så vidare, och jag tror det skulle vara mycket intressant att arbeta med det som verktyg.
Det är bra att använda sig av spänning och nyfikenhet för att fånga elevers intresse, skapa en känsla av att vi har något tillsammans som ingen annan vet. Något speciellt och exklusivt. En hemlig klubb, en hemlig låda, en hemlig klassplats.
Eller låta dem som ett samtidskonstprojekt skapa egna platser, kanske egna hemliga ställen på sitt eget sätt.
Man kan arbeta stort och övergripande med platser som tema, det går att beröra allt från demokrati till identitet. Skriva, rita, prata, måla och berätta om sina drömmars plats, vad är en offentlig plats, vad är en bra plats?

Hur viktigt det är att känna sig hemma har blivit tydligt för mig i det här projektet, om man med hemma menar att knyta an till en plats och känna sig trygg där. Tror denna appropriation är extra viktig i skolan om ett meningsfullt lärande ska ske. Att jobba i grupp, med flytande arbetsplatser utan hemklassrum kan absolut vara en bra idé, men jag tror det behövs något att falla tillbaka på. En plats att utgå ifrån där man kan bearbeta intryck man fått och skapa sin identitet. Tror inte ett skåp är nog, istället behövs det en egen arbetsplats.
Det är bara att titta på oss i LBD 330, om man inte måste vara i skolan är man inte där. Jag tror verkligen inte det beror på ointresse, utan på avsaknad av egen plats. Man vill känna sig hemma och bekväm där man är, veta att det alltid finns ett utrymme för mig. Inte som nu då vi slängs från sal till sal och aldrig vet riktigt var vi ska vara. Det skapar inte bra förutsättningar för utveckling och tanke.