dags för någon sorts reflektion. jag borde skrivit det här för en vecka sedan. med alla tankar färska, med redovisningssamtalet och byggprocessen nära. men bordet blev inte, så jag skriver nu istället.
antar att jag inte satt mig ner och tänkt för att jag inte trivs med mitt resultat, men inte riktigt förstår vad det är jag är så missnöjd med. så jag skjuter på saker och tänker att polletten ska trilla ner. men så gör den aldrig det och dagarna de går.
tror att jag vill mer. att det är därför jag inte känner mig klar och nöjd. just när jag slutade bygga kändes det färdigt, men så här i efterhand ser jag så mycket ytor som skriker efter skeva former och liv. tänkte att ljuset skulle tillföra livet, vilket det gör till en viss del, men det blir också tydligt att visa delar sover...
men jag är nöjd med min tanke. jag är nöjd med masthugget som fristad och kopplingen till andra sorters fristäder, eller hem om man så vill. jag är nöjd med det lite skeva och nöjd med att jag vågade släppa min press på mig själv att allt måste bli bra och att jag måste veta vad jag gör. planera och skissa och blablabla... den här gången bestämde jag mig för att alla pressande tankar skulle ignoreras. visst fanns dom där, och det var fruktansvärt svårt att känna hur redovisningsdagen kröp sig allt närmre och jag inte visste vad som skulle stå där på golvet i aulan.... att inte börja analysera för tidigt. det blev min utmaning. och antar jag anledningen till varför jag fortfarande känner mig smått förvirrad så fort jag ska prata om mitt projekt. jag vet inte riktigt vad jag ska säga....
är det kanske nu jag borde komma med den typiskt modernistiska konstnärsklyschan? "- jag vill att mitt verk ska tala för sig själv. den rena konstupplevelsen blir förstörd om jag berättar vad de ska se...." bla blä.
kanske inte smart att vara så tydlig med sin egen förvirring.... men att inte vara smart var ju mitt motto under de här veckorna, så det är lika bra att fortsätta. och hoppas att nästa del i projektet gör att jag känner mig lite mer HEMMA.
det var en svår uppgift att utvärdera mitt arbete och min process. vem skulle jag jämföra med? mig i tidigare arbeten, resten av klassen, konstvärlden? och som vanligt har jag en tendens att tydligen bedöma mig själv för hårt. jag är aldrig nöjd för jag vet att jag alltid kan göra bättre. men det kanske inte betyder att det jag faktiskt gjort är dåligt?
den typiska fällan.... att alltid tycka att alla andra minsann är så mycket bättre och inte ska väl jag ta en massa plats o tid o uppmärksamhet. kolla på HONOM istället....!
mitt ständiga dilemma. att stå för det jag gjort. att vara stolt över det jag gjort. det händer alldeles för sällan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar