en plats att vara stolt över?

var på en väldigt intressant föreläsning i borås idag med Arne Kjell Vikhagen, som forskar o jobbar på valand. den handlade om game art - konst baserad på eller inspirerad av datorspel. http://vikhagen.net är adressen till hans sida, där kan man bland annat titta på några av hans filmer. 

intressant var också resan hem, som verkligen befäste mina tankar om masthugget som den där oasen. En i bilen, som inte hade en aning om projektet vi jobbar med, bodde tydligen på berget och pratade flera gånger om masthugget som något annat än omgivningarna (farliga majorna, onda kungsladugård...), fick känslan av den där speciella exklusiviteten, det lilla extra. "Gränsen går vid bangatan" till och med uttalades där i framsätet. så här i efterhand kan jag inte sätta fingret på vad som egentligen sades, varför jag ännu en gång tyckte mig uppleva känslan av kärlek och nästan besatthet.... det bara ligger och gror mellan raderna....  

det där berget betyder verkligen något speciellt för människor som bor där, det kryper in under skinnet. kanske är det en parasit, ett virus, en obotlig sjukdom som långsamt äter sig in under huden, in i köttet, ut i blodet på den som stannar för länge? masthugget kommer att äta dig levande!   

jag måste leta vidare, försöka hitta den där känslan och sätta ord på den. vad är det för speciellt band en masthuggsbo har med sitt hem? är det bara vissa platser som framkallar denna smått maniska kärlek? är alla hemligt förälskade i plasten de bor på? handlar det om att vara stolt över sin stadsdel? är det platsens mytomspunna historia som ger en extra krydda? berget har en berättelse, en spänning som lurar längs vägarna. där har funnits något som inte längre finns... en smutsig historia som ger lite krydda till det välartade kulturarbetar livet av idag. till skillnad från många andra ställen som (förenklat) var skog, blev miljonprogram och sedan sett ungefär likadana ut. det är höga anonyma hus, det är människor som byts ut, folk som strävar inåt, närmare centrum.... kanske. 

det är också mycket möjligt att allt är mina fördomar. kanske är det jag som fascineras av bergets ruffa dåtid men är mycket nöjd med att det är just dåtid. 

ju mer jag skriver desto mer känner jag för en undersökning. på andra platser. prata med människor med hem i andra stadsdelar. hur känner de? hur är det där? finns det samma känsla av fristad, av hemma? 

och vad är det egentligen som är ett hem? 

jag har märkt att en säng att sova i inte är nog för mig. för att vara hemma behöver jag en plats med kontinuitet. utan tidsbegränsning, ett tillsvidare. 

och det händer igen.... jag loggade in för att skriva om det där samtalet i bilen och hur lustigt det är med kärleken till berget. och så har jag utan att förstå hur det gick till hamnat någon helt annan stans. ord föder ord föder tankar.... som måste tänkas mer på. eller kanske skrivas mer om. det är ju uppenbarligen så jag processar mitt material. skriva skriva och prata prata. allt i kommunikation med mig själv och andra. 

undrar hur den där bilden av konstnären som det ensamma geniet, om skapande som en helt intern process mellan geni, duk och färg kom till..... det är ju bara skit. i interaktion med andra, med varandra, växer vi! inser vi. utvecklas vi. ensam kan vara kul, men tillsammans blir det så mycket bättre.