Betyget

BETYG. 
se så hårt och svårt. i mina öron låter det som ett väldigt fyrkantigt och ogästvänligt ord. kargt. och lite elakt. kanske inte de bästa förutsättningarna för att bli lärare. kanske inte världens mest smarta inställning med en folkpartist som sätter dagordningen? (flumskolan - det måste vara sveriges mest fördomsfulla ord)

så det är nog mycket nyttigt för mig med vår nya uppgift, att skapa en sorts modell för bedömning. att sätta mig in i och skaffa en välgrundad åsikt i frågan som kan backas upp med många fina teorier. 

idag tycker jag att betyg är skit. att betyg kanske är en morot för de som redan kan och är motiverade, men fungerar motsatt på de som mest behöver uppmuntras och peppas. kan man lära för livet, lära för att det är kul och spännande, våga göra fel, våga ta nya vägar, i en skola där betyget blir det allra viktigaste? 

Jag var en så kallat duktig elev när jag gick i skolan. hade sjukt lätt för mig och fick fina betyg utan att behöva anstränga mig nåt vidare. Vad har jag för nytta av det idag? istället för att utveckla min nyfikenhet och verkligen utmana mig själv nöjde jag mig med det fin-fina betyget. det räckte ju. 
och mina vänner som försökte och försökte men aldrig nådde lika långt i lärarens ögon.... hur fantastisk känner man sig när alla ansträngningar inte ger någon utdelning i betyget? pantad. korkad. mindre värd?
hur motverkar man allt detta? så här innan uppgiften riktigt har börjat tror jag inte betyg är lösningen på något vis. det kanske snarare är en del av problemets kärna?