att våga vara besvärlig

ok. nu är det dags för mig att börja lita på och stå för det jag har gjort i alla lägen. har kommit på mig själv flera gånger att gå fram och säga åh, du behöver absolut inte kolla på hela, den är ju så lång, å bläddra lite i texterna bara.... bla bla bla. va fan? varför gör jag så här? folk är väl vuxna nog att kunna fatta sina egna beslut? och är det någon som inte tittar, som inte orkar, inte fattar, fine. alla måste faktiskt inte förstå. alla måste faktiskt inte uppskatta. och jag måste lära mig att jag inte alltid måste vara till lags. det är svårt men jag blir bättre och bättre. 

det som är jobbigast kanske är att jag känner att jag är till besvär. jag tror mig läsa deras tankar och "gäsp gäsp vad tråkigt jag vill inte sitta kvar men jag gör det för att vara schysst"
gud, denna skräck. jag behöver inte ta ansvar för andra. jag måste kunna stå för att jag tycker mitt verk är VIKTIGT. att det FÖRTJÄNAR folks tid och uppmärksamhet. för det tycker jag att det gör.
och igår var det faktiskt en vän som nästan grät och det var så fint och stort o jag blev så glad!

en annan sak på samma tema:
igår fick jag ont i magen när några tjejjer som skulle ha examination helt sonika ville sno mitt ena podie. för dom tyckte inte jag behövde det och de var uppenbarligen för lata för att måla ett eget. som tur var pratade dom med en klasskompis som är mycket bättre än mig på att hävda sin rätt. jag vill behålla mitt podie, men jobbigast var att jag verkligen inte vill att dom där brudarna ska gå runt och tycka att jag är snål och dum i huvudet som inte vill dela med mig. när det egentligen är dom som är dryga och slöa och tycker det är helt självklart att deras går före vårt. verkar det som.


så. jag försöker. och många tror nog att jag är en fena på att ta plats och tro på mig själv, eller föra fram en synpunkt som kanske går emot. men o no. jag blir bättre och bättre på att prata varje dag som går, men oron gnager fortfarande i bröstet varje gång. jag får så jävla ont i magen vid tanken på att folk tycker jag är jobbig och påstridig och överkörare. hoppas verkligen inte det är så jag uppfattas, jag vill bara lufta åsikter och har absolut inga krav på att allt måste bli som jag vill... har kommit ifrån tiden då jag fick tvinga mig att öppna munnen, men känslan av att vara ivägen och till besvär finns fortfarande kvar där inne. 

men det handlar om min överlevnad. om jag inte står upp för mig själv, vem ska då göra det? om jag inte står för mig, kommer det som är JAG snart inte finnas. alldeles för många gånger har jag anpassat och anpassat mig tills det inte finns något eget kvar. det får inte hända igen.

så, kolla på HELA filmen, läs ALLA texter. om du vill. annars gå. vilket som måste vara ok.