blaj

sitter och funderar på vad jag ska säga om mitt projekt på redovisningen imorgon. jag har ju egentligen inte gjort något konkret, som förändrar i staden just nu. 

jag har satt upp lås, jag har hägnat in, men mest i periferin, eller kanske fantasin. på något sätt blev det ett projekt som kräver en diskussion, ett samtal, men utan att det riktigt har sagts något. kanske borde startat någon sorts forum, gjort något som lyfter frågan om vem som är innanför och utanför, vad som blir resultatet av dessa fort. kanske en guidad visning in bakom den fina fasaden? 

Å det borde jag ha gjort! men nu är det 22.42 på onsdagskvällen och ja, lite för sent helt enkelt. 

tanken har också flugit vidare från de där staketen till dolda murar som byggs i ett samhälle. tyst kunskap, nätverkande och kontakter, sånt som är svårt att peka på men som gör de som bestämmer så fruktansvärt svåra att nå, det som gör att bara vissa människor med rätt bakgrund når hela vägen ända fram till de betydelsefulla posterna i samhället. osynligt, men ändå påtagligt. 

det är så typiskt mig. jag vill så mycket, jag tänker så mycket, men stupar någonstans på vägen. när tankarna ska från huvudet till något konkret kommer jag inte på den där idén som gör allt så tydligt, som sätter huvudet på spiken, i kistan. 

det är för mycket annan skit i vägen. huvudet stångas ständigt in i väggen. så meningslöst slöseri på energi... jag antar att det är som m sa på handledningen, att man måste prova prova prova för att se och hitta dit. det går inte att tänka fram den ultimata idén, det måste göras. så det är vad jag tänker göra nu med fjällgatan. allt spretigt i mitt huvud ska provas. jag ska köpa gips, lera, filma, rita kartor och kartlägga. som en liten mjukstart. så får vi se vart det hamnar.