att prata med varandra

Jag har haft handledning. Och än en gång blivit lyckligt uppfylld av det fina i att prata med varandra.
Jag inser det mer och mer, när jag pratar med andra får jag syn på mina egna tankar. Genom andras funderingar och frågor får den egna lilla tanken fart och kan bli så mycket större. Genom att diskutera lär jag mig. Genom att sätta ord på saker, genom att få respons och ge densamma. Nya perspektiv är så jävla fint och jag blir helt upprymd ibland av allt som väcks och gror och slår ut under ett bra samtal. Man behöver inte vara överrens, tankar sätts igång och faller på plats ändå.
Jag lär mig och utvecklas genom samtal. Jag kan läsa tusen böcker, jag kan tänka tusen tankar, men det är tillsammans med andra som det blir på riktigt någonstans. Som jag faktiskt förstår vad det är jag tänker.


Och med risk för att bli aningens pretentiös:
Genom att prata med varandra kommer vi nå en verklig förändring. Privat, offentligt, i det lilla och i det stora. Jag är så trött på alla som bestämmer, på allt som ska vara så tufft och kategoriskt, på allt som inte tar sig tid att tänka efter.
Förståelse. Det skulle vara fint med mer sånt. Men vi har väl inte tid antar jag?





Och i skolan. Finns det plats för konsten och perspektiven (som inte ritas upp med linjal) och samtalet? Kommer jag kunna ge mina elever, om det nu blir några, den sköna känsla som infinner sig när man hittar något, en ingång, och allt faller på plats? När konsten ger en svar eller nya frågor, eller bara en härlig ilska…. Jag vill bli upprymd oftare!



Ja. Jag gillar att vara på handledning. Det är fint att hitta nya vägar. Och en ursäkt för att få åka tillbaka till Malmö. Det är nog så att jag ska fokusera på den euforiska känslan av att äga natten, tillsammans, om så för bara några timmar. Det är ju där den verkliga lyckan finns, det var ju det som var det skönaste.