sakfel

mot examen!

2010-11-04T17:08:00.004+01:00

Nu börjas det igen. Och denna gång stavas det EXAMENSARBETE. Planen är inte ett gestaltande sådant, utan ett bestående av text. Och tankar. Men det ska ändå bloggas och föras dagbok. Då mitt arbete kommer behandla ämnet reflektion på något sätt känns detta bloggande som ett fint komplement till allt det där läsandet och skrivandet. Förhoppningsvis blir det också en bra livlina och kontakt ut i verkligheten när jag sitter här och våndas i ensamhet med mina ord...

Först på dagordningen texter av Mikael Alexandersson. Förhoppningsvis kan de ge någon reda i detta surr av möjliga infallsvinklar och angreppssätt.

Och så en fantastiskt fin liten bild på det allra tuffaste. Rymden!

fyllning

2009-08-28T00:44:00.003+02:00

det finns mycket att skriva om, mycket att skrika om. gråta för skratta åt och med. sånt som händer liksom. i ett liv.

men jag skriker inte. jag viskar. inåt. så det blir en tanke. flera tankar. som bygger gångar och svänger och svindlar och försvinner.

det är tomt nu. snart blir det förhoppningsvis fylligare.

denna dag bjuder sannerligen på visst hopp.

dag bok bok dag

2009-05-25T23:14:00.003+02:00

en tanke kring det här med dagboken. läser maria svelands recension av joyce carol oates dagbok och påminns.

I fotoalbumet syns inte det tråkiga och fula, det ostädade och vanliga. Hon menar dock att detta ryms och tar plats i dagboken (om den inte är skriven av Oates). Jag undrar om det verkligen är så.

Visst kan man skriva om fula tankar som man helst inte velat tänka, men skriver man verkligen rakt upp och ner om dagen. allt som varit, ocensurerat? Även en dagbok är ett urval, det viktiga, det som känns relevant och upptar tanken.

Förr fungerade den som ett sätt att skapa ett liv jag ville leva. det ska bli spännande att se vad den får för funktion nu.

befästande av det som är, ett sätt att hitta nya vägar, någonstans att drömma eller en "uppvisning av livet", som sveland skriver?

"utan dig har mitt liv ingen mening" -94

2009-05-25T22:47:00.001+02:00

ok. nu är det all in som gäller. handledning/redovisning idag och ja.... just nu frågar jag mig lite vad det var som hände.

fokus hamnade på kärlek, via en helg läsandes gamla dag- och diktböcker. ett vältrande i drömmen om den där killen som skulle komma och ställa allt till rätta, drömprinsen som skulle göra livet roligt. Och frånvaron av allt det som var jobbigt på riktigt, det som inte bara fanns i fantasin.

Intressant det vi pratade om också, att föreställningen om vad som ska röra sig i huvudet på en tonårstjej, vad som ska skrivas om i en dagbok, i viss mån raderade ut stora delar av min identitet. Ingenting skrevs om allt annat jag tänkte på, alla val jag gjorde då som jag idag kan se var väldigt mycket mer betydelsefulla än att M.B tittade på mig tre gånger under franskalektionen, eller att Katja sa att Markus hade sagt att Johan tyckte jag var söt…. Men jag antar att allt hade en funktion att fylla, en välbehövlig verklighetsflykt bort från allt det andra dryga. Eller kanske ett sätt att göra verkligheten lite mer spännande. För det var ju inte bara i dagboken de starka känslorna svallade, en blick kunde göra hela dagen, en icke-blick förstöra veckan. Det var sen, när känslorna blev besvarade, som allt blev kallt och natt. Det är svårt att beskriva den paniken som infann sig när jag gång på gång insåg att jag tagit mig vatten över huvudet, när fantasin satte mig i situationer jag inte kunde hantera.

Förmågan att bygga luftslott har jag kvar i högsta grad. Därför är det med en viss bävan jag går in i detta nya. Men jag hoppas och tror att min beredskap att hantera det jag skapar har utvecklats en aning sen sist. I varje fall medvetenheten om att det är ett slott skapat på ingenting annat än mina drömmar och försök att göra vardagen lite mer intressant. Och om det sen skulle visa sig att luften tar fast form kommer jag inte gömma mig på toaletten varje rast i en vecka (kanske en dag, max).

Jag ska skriva dagbok, och rädslan finns att jag ska hamna där igen. I den uppdiktade världen. Men jag hoppas kunna skilja på dikt o verklighet… eller kanske snarare att verkligheten blir dikt. Att det som är på riktigt speglar av sig på sidorna.Så får vi se vart det tar mig. kanske till kärlekstörstande, kanske någon helt annan stans. Att jag är singel lämnar ju öppet för en del experimenterande i kärleksträsket iaf.

Om det nu är det jag vill. Sökandet/längtan efter närhet behöver ju inte per automatik betyda att man är på jakt efter kärlek. Som just nu känns ganska sliskigt o jobbigt. Men vi får se. Kanske leder mitt utforskande till den mycket heteronormativa prinsen på den vita hästen som kommer ge mig lycka o välgång o hela kungariket, kanske blir det en rolig sommar med mycket vin och sång och frihet. Den som tjuvläser min dagbok får se.

Och sen dö en långsam ytterst plågsam död.

Jag har googlat lite också, på kärlek:

hittade en artikel på SVD:s hemsida om kärlek och språk. här finns den.

smakprov här under:

"I själva verket är det bara genom språket som vi lever kärleken."

"Känslor är inte enbart kroppsliga reaktioner, inte heller är de enbart tankar. Det går inte att en gång för alla säga vad en känsla – rädsla, vrede eller kärlek – är för känslor – bland dem kärleken – utgör snarare uttryck för vilka vi själva är, hur vi i olika situationer uppfattar världen."

”kärlek är insikten att något annat än man själv är verkligt.”

”Kärlek” heter det vackert, ”är en förkroppsligad förståelse av sig själv, av den andra, av andra och av världen.”

"Att älska är att leva lidelsefullt, att göra sig sårbar genom att öppna sig för risker, för ödet. Samtidigt är kärleken den absoluta tryggheten, att känna är att man är där man hör hemma. "

" I ett annat sammanhang finns ett citat ur en roman av Jeanette Winterson där en person säger: ”Hur kommer det sig att det mest ooriginella vi kan säga varandra fortfarande är det vi längtar efter att få höra? ’Jag älskar dig’ är alltid ett citat. Du var inte den första som sa det och inte heller jag.”

från wikipedia:

Sann kärlek för Platon är den själsliga kärleken. I fulländad form skulle denna kärlek utvecklas från att vara kärlek till en individ till att bli insikt eller kunskap. Kärleken var för Platon lika med själens längtan efter idévärlden, denna längtan existerar i och med att själen är fången i den materiella kroppen som är en del av fenomenvärlden.

i väntan på vad då?

2009-05-06T23:03:00.003+02:00

i brist på annat. en film om väntan. som också är en sorts längtan. något måste man ju göra.

att driva

2009-04-28T21:03:00.002+02:00

Jag var på HDK-biblioteket och lånade lite böcker. för att komma någonstans i den här djungeln som är längtan. efter annat. och ramlade över gamla nummer av paletten. och en text om situationismen. och begreppet "dérive" - drift. mina tankar och det korta samtalet på handledningen rörde sig om strukturen och längtan efter något annat. dérive kan sätta fingret på just det, visa på de upptrampade stigarna, det vi dagligen förhåller oss till och inrättar oss under. infrastruktur, social struktur. jag tror att jag ska ut på drift. ut och driva runt. och ge er ett utsnitt ur en mycket intressant text och länk till den i sin helhet:

"One of the basic situationist practices is the dérive [literally: “drifting”], a technique of rapid passage through varied ambiances. Dérives involve playful-constructive behavior and awareness of psychogeographical effects, and are thus quite different from the classic notions of journey or stroll.

In a dérive one or more persons during a certain period drop their relations, their work and leisure activities, and all their other usual motives for movement and action, and let themselves be drawn by the attractions of the terrain and the encounters they find there. Chance is a less important factor in this activity than one might think: from a dérive point of view cities have psychogeographical contours, with constant currents, fixed points and vortexes that strongly discourage entry into or exit from certain zones.

But the dérive includes both this letting-go and its necessary contradiction: the domination of psychogeographical variations by the knowledge and calculation of their possibilities. In this latter regard, ecological science — despite the narrow social space to which it limits itself — provides psychogeography with abundant data..."

...

2009-04-14T22:35:00.001+02:00

eller är det bara så enkelt att jag längtar efter kärlek?

lugn o ro?

2009-04-14T22:26:00.003+02:00

jag har ritat och ritat och akvarellat hela påsken. vilket jag längtat efter (bilder kommer snart).

resultatet har blivit lite av en annan värld. dit jag nog längtar ibland. men jag vet inte vad jag ska göra av det hela. det känns som en dålig ingång.

bra, eftersom det har fått igång min kreativitet.... men långt från tillräckligt. inget utforskande. inga teorier o stora tankar. mest handens hantverk. och en bakomliggande glädje.

färg är bra. men är det tillräckligt? berg är fina, men jag känner att den vägen är lite uttömd. behöver en ingång.

vad längtar jag efter? vad brukar jag längta efter? oftast det som komma ska, och glömma bort det som händer nu. jag har alltid tusen saker på gång. och tänker att nästa vecka, dit längtar jag. till lugn o ro. men när nästa vecka kommer fyller jag även den med saker upp över öronen och det där lugna och rofyllda som jag längtat efter hela våren tycks alltid ligga steget före. precis utom räckhåll. och så fortsätter det. vecka ut och vecka in.

så egentligen längtar jag nog efter något helt annat än det jag tror. eftersom jag aldrig ger mig möjlighet att få just det.

kanske vill jag känna mig upptagen. kanske är jag fast i hjulet?

och vad jag längtar efter.... det är alltid steget före. och diffust.

guess who's back?

2009-04-02T00:11:00.002+02:00

LÄNGTAN blev för stark. och jag är tillbaka. på HDK. så också bloggen med andra ord. bra det.

ett livstecken

2009-03-15T16:25:00.002+01:00

skolan tog slut, och sen dess inte ett ord. I know. men nu kommer det en länk till en bra krönika. Kärlek till fröken ramqvist, hon är cool.

kanske infogar jag snart en bild också. på något helt annat. eller så gör jag inte det.

äntligen hemma.

2009-01-27T19:04:00.002+01:00

denna blogg har inget tydligt syfte längre. bildinriktningen är slut. jag har gått vidare till pedagogiken. eventuellt fortsätter jag blogga om min utbildning här. det kan komma att behövas lite reflektion framöver....

om nu någon läser här anymore.

och bara så ni vet har jag fått en riktig plats nu. med tak och väggar och dörr och badrum och kök och fönster och tvättstuga! en fin avslutning på hdk-tiden.

så nu måste jag hitta ett nytt tema att arbeta kring. kanske hoppar jag på 415-temat tid. kanske kör jag fullt ös på semester. det är ett bra tema.

reflektionish del 2

2008-12-15T10:50:00.000+01:00

Tror det är bra ibland att släppa alla ambitioner och göra det man tror sig behöva. Jag började med en bred generell ingång kring hemlöshet, visserligen inspirerad av min egen bostadslöshet, men med ambitionen att sätta fingret på ett samhällsproblem. Ibland är det inspirerande, men jag upplevde den ingången som fruktansvärt krävande. Tror jag i varje fall så här i efterhand. Jag vill så mycket, jag vill lösa problem. Att göra en modell av en möjlig bebyggelse för alla som inte får bo på masthugget ovanpå det faktiska masthugget hade säkert varit roligt, men det hade definitivt inte löst något, det hade absolut inte fått mig att hitta hem. Det hade antagligen inte ens satt fingret på problemet och manat till eftertanke eller fått igång någon vidare diskussion om problemet.
Det är ganska intressant det där förresten, att konst ofta inte vill lösa problem, utan ta upp dem till diskussion och få folk att tänka. Inga givna sanningar är bra såklart, att fundera kring fördomar och diskurs är galet viktigt. Men visst måste konst också få komma med lösningar? Det måste väl gå utan att skriva folk på näsan?
Känns som att konst- och den akademiska världen ibland är så fokuserad på att prata att man ibland glömmer bort vilka man faktiskt pratar om. Att det bakom retoriken och de fina orden faktiskt finns problem som är på riktigt. Samtal är inte allt. Ibland måste man faktiskt göra också. Kanske utan förankring i fina teorier, utan rädsla för att göra något som redan är gjort.

Jag har tidigare varit ganska rädd för att gå ner i mina problem, jag har med utgångspunkt i dem försökt peka på mer generella saker. Men ofta har det varit svårt, känns som det alltid saknats något för att nå hela vägen fram. Den här gången gick jag andra vägen, började i det stora och upptäckte på vägen hur mycket det faktiskt handlade om mig. Och trots att det kändes lite fånigt och självcentrerat (herregud, jag vågar inte tänka på hur många gånger orden jag, mig, min eller mitt används i rapporten…), så var det också märkligt befriande att kasta sig in i det egocentriska. Och det känns som jag hittade något där som också blev intressant för andra. Mitt i allt ego så fanns något mer allmängiltigt. Kanske måste man fokusera på sig själv och våga känna det som känns, för att hitta hem också i ett större sammanhang.

Och en avslutande liten didaktiskt reflektion

Tror arbetet med hemliga och egna platser kan vara en bra utgångspunkt i arbetet med elever. De flesta barn har egna platser, hemliga klubbar, kartor och så vidare, och jag tror det skulle vara mycket intressant att arbeta med det som verktyg.
Det är bra att använda sig av spänning och nyfikenhet för att fånga elevers intresse, skapa en känsla av att vi har något tillsammans som ingen annan vet. Något speciellt och exklusivt. En hemlig klubb, en hemlig låda, en hemlig klassplats.
Eller låta dem som ett samtidskonstprojekt skapa egna platser, kanske egna hemliga ställen på sitt eget sätt.
Man kan arbeta stort och övergripande med platser som tema, det går att beröra allt från demokrati till identitet. Skriva, rita, prata, måla och berätta om sina drömmars plats, vad är en offentlig plats, vad är en bra plats?

Hur viktigt det är att känna sig hemma har blivit tydligt för mig i det här projektet, om man med hemma menar att knyta an till en plats och känna sig trygg där. Tror denna appropriation är extra viktig i skolan om ett meningsfullt lärande ska ske. Att jobba i grupp, med flytande arbetsplatser utan hemklassrum kan absolut vara en bra idé, men jag tror det behövs något att falla tillbaka på. En plats att utgå ifrån där man kan bearbeta intryck man fått och skapa sin identitet. Tror inte ett skåp är nog, istället behövs det en egen arbetsplats.
Det är bara att titta på oss i LBD 330, om man inte måste vara i skolan är man inte där. Jag tror verkligen inte det beror på ointresse, utan på avsaknad av egen plats. Man vill känna sig hemma och bekväm där man är, veta att det alltid finns ett utrymme för mig. Inte som nu då vi slängs från sal till sal och aldrig vet riktigt var vi ska vara. Det skapar inte bra förutsättningar för utveckling och tanke.

reflektionish

2008-12-13T14:34:00.002+01:00

Eftersom jag inte har redovisat här på bloggen vad jag gjort och tänkt i samma utsträckning som jag gjort under tidigare projekt är det nog på plats att börja där.

Med utgångspunkt i hem och känslan av hemma har jag skapat fyra hemliga platser i det offentliga rummet. Genom att ladda dessa platser med mening och historia har jag skapat ställen för mig att landa i och utgå ifrån.
Platserna finns där många människor vistas varje dag, men de kommunicerar bara med mig. Jag har synliggjort dem för mig, men samtidigt är de osynliga.

Jag gillar verkligen känslan av hemlighet och hur den talar till fantasin och upplevelsen av vardagen. Det byggs som små slott av mening och betydelsefullhet när man har positiva hemligheter.
Vad händer med en hemlighet när man berättar den? Förlorar den sin mening då? Maria Spasova har gjort ett konstprojekt som heter hemligheter, där människor får skriva sina hemligheter på lappar till henne. Hittade en bok igår på Ebbes hörna där alla dessa hemligheter tryckts och givits ut. 10 kronor kostade den. Tvekade länge på om jag skulle köpa eller inte. Är de verkligen hemlisar när alla kan läsa? Eller är det bara mer triggande att känna till en hemlighet och inte veta avsändaren?
Skulle mitt projekt vara lika laddat för mig om alla kände till var mina platser fanns? Nej, tror hemligheten gör hela skillnaden.
Att berätta för er om projektet och visa foton tror och hoppas jag väcker nyfikenhet och tankar, men om jag också avslöjat platsen tror jag projektet hade tappat all mening som gestaltning. Och antagligen också mening för mig.

En av M:en i klassen frågade om jag gjorde det här, skapade en hemlighet, för att jag kände att jag ofta delade med mig för mycket av mig själv. Hade inte tänkt på projektet ur det perspektivet tidigare, men nu i efterhand ligger det nog mycket i den frågan. Känns som jag ständigt öser och öser ur mig och mitt, till en gräns där jag blir sjukligt trött på att höra min egen röst och älta mina upplevelser och problem. Den här hösten har definitivt varit sådan. Känns som alla vet allt, snart har jag inget eget kvar. Att prata om saker är ju bra, men kanske ska man vara lite mer restriktiv med delandet. Med vem jag väljer att lita på. Kanske har jag med projektet, utan att vara medveten om det, skapat en kärna där jag kan vara privat. Kanske har jag haft ett omedvetet behov av att spara på mig.
Det är fint med hemligt, men också öppenheten har sina kvaliteter. En svår paradox.

Tror jag fick fram det jag ville ha sagt på redovisningen, för första gången gick jag inte därifrån och kände mig förvirrad och oklar. Tidigare har jag försökt att, som i Karins fina Carl-Johan De Geer- citat, ta det på volly. Men känt att jag inte fått ut alla tankar som jag tänkt, alla fina paralleller och idéer som har funnits. Något har saknats och jag har känt mig rätt missnöjd med min egen framställning. På grund av det hade jag tänkt förbereda mig ordentligt och strukturera upp vad som skulle sägas och hur det skulle göras. Jag ville inte missa och inte glömma den här gången, inte känna mig besviken.
Men så fort jag satte mig ner för att skriva visste jag inte var jag skulle börja, och så kom jag till redovisningen utan stödord. Igen. Med andan i halsen och tankarna i fjärran.
Det är lätt att bli nervös i ett examinations och bedömningssammanhang. Ännu lättare när det är massa människor framför samt en videokamera. Och ännu mer enkelt när man inte har en aning om var man ska börja….
Men så öppnade jag munnen. Och ut kom en helt annan tydlighet än jag förväntat mig. En sak ledde till en annan, lite instick här och var, och så klart. Nervositeten försvann med första ordet och jag trivdes faktiskt med att sitta där.
Har märkt detta i undervisningssituationer också, att jag trivs ganska bra där framme. Att jag kan vara sjukt snurrig och förvirrad innan en lektion, men så fort munnen startar med ett ord så följer resten naturligt. Jag behöver inte göra så mycket. Kanske är det det som är att vara förberedd. Att man har tänkt och funderat mycket kring det man ska prata om, att man vänt och vridit på olika perspektiv och möjligheter, att man har koll på sitt ämne. Att förbereda sig och ha struktur innebär nog inte att ha en tydlig lektionsplan där a blir till b leder till c, utan att man har helheten och hittar vägar för att nå dit undertiden. Kanske. Detta är spekulation, men jag misstänker att det är så jag fungerar. Kanske är det dags att sluta upp med nervositet och lita på min förmåga att nå ut. För uppenbarligen så finns den där.
Tror skillnaden den här gången jämfört med förra projektet beror på rapporten, att jag verkligen har haft tid att tänka igenom vad jag skapat och gjort det tydligt för mig själv. Byggandet av berget var en helt annan process, där redovisningen skedde innan jag hade hunnit landa, innan jag hunnit bli nöjd, innan jag riktigt visste vad jag gjort.

Det är underligt hur olika den här och förra processen har tagit sig uttryck. Då gjorde jag och förkastade, gjorde och förkastade, läste och tänkte inte så mycket utan körde på känsla. Ville prova om det fungerade utan så mycket medveten tanke.
Egentligen kan man kanske inte dela upp höstens projekt i två.. då det ena övergick i det andra. Och det jag kom fram till i det ”omedvetna” byggandet av berget är ju det jag utgått från nu.
Då var det stressande att inte veta var jag skulle hamna, nu har det varit stressande att inte ha tid att hamna. Inte ens tid att tänka förrän de sista veckorna. Men någonstans har jag i all stress o didaktik o undervisning samlat på mig intryck och upplevelser som föll på plats när jag väl fick tid att andas och stanna upp. Tid att reflektera, tid att fokusera. Jag skrev om det i rapporten också, vikten av tid till annat för att idéer och kreativitet ska ha möjlighet att gro. Stress är det sämsta tänkbara för att komma vidare och serendipity är världens bästa begrepp.

Har haft så mycket motstånd i mig under den här processen. Först och främst på grund av tidsbristen, men också på grund av att uppgiften kändes som att ta tusen steg tillbaka. Vi hade börjat och tagit avstamp i fjällgatan och låtit den växa till något större, och nu skulle vi helt plötsligt tillbaka till den igen. Det kändes trist och begränsande. Inte en triggare för fantasin. Men i den där surheten hittade jag tillslut min ingång. I uppgivenheten och tröttheten. I känslan av övergivenhet och besvikelse. Önskan att gräva ner sig och försvinna blev en igångtriggare till något positivt. Och nu kan jag knappt komma ihåg de där negativa tankarna längre. Visst, semester behövs fortfarande, men istället för frustration känns det rätt gött.

ockupera mera!

2008-11-26T23:45:00.003+01:00

det finns olika sätt att hantera frånvaron av egen plats. av "hem".

hemliga platser

2008-11-26T23:27:00.003+01:00

kommer du ihåg barndomens hemliga platser?

min bästa var bakom det största trädet, vid stenmuren. där det växte vitsippor. och en annan konstig liten växt med vaxliknande gröna blad som nästan sög sig fast i fingrarna när man rörde vid den.

trädet var ihåligt. där bodde det en uggla.

jag satt där ibland. läste och tänkte. men det viktigaste var nog tanken om platsen när jag inte var där. att veta att jag hade en egen bit. en hemlig plats. som syntes, men ändå inte alls.

jag hade också en egen skog. som jag delade med min familj men som ändå var min. vid ormbunkarna lika höga som skogen runt omkring..... att komma hem varje gång.

att skapa sig själv

2008-11-20T21:23:00.002+01:00

en sak till som måste ut.

jag har också läst mycket av och om de som inte har ett hem på riktigt. faktum, en antologi med texter ur situation sthlm med mera. väldigt intressant, men för mig just nu blir det för mycket att försöka göra något meningsfullt utifrån alla hemlösa, det stora samhällsperspektivet. kanske är det därför jag inte kommit vidare. återigen tänker jag för mycket.

i jämförelse med dessa människor är mina problem fruktansvärt små.... som en liten fis i rymden....

det är fult att fokusera på sig själv när andra har det så mycket värre, det känns fånigt att gräva ner sig i sina egna behov när krig och hus rasar runt omkring.

men ibland så skriker alla sinnen på en utan att man förstår det själv. ibland så skriker kroppen tyst tyst, nästan viskar, men försöker med subtila medel få en att förstå att det är dags att bara tänka på sina egna behov. tror den här fruktansvärda håglösheten är min kropp som säger ifrån. och ber mig att sätta mig i första rummet. så nu gör jag det. nu ska jag skapa för min egen skull. för att det är kul och för att jag behöver det.

jag ska hemliggöra min vardag. jag ska ge mig ljuspunkter och lite glädje. jag ska skapa en egen historia! det behövs.

en hemlighet i vardagen

2008-11-20T21:09:00.002+01:00

Jag har läst mycket de senaste veckorna. Skönlitteratur som tar mig någon annanstans. till en annan plats, en annan tid. Ett annat rum. En bok om två bröder i var sitt hus, på sin barndoms tomt. Båda döende, båda vägrar att sluta fred med den andre. Som fångar i respektive hus väntar de ut den andres död för att själva vinna den slutgiltiga striden. Att överleva. För att sedan få ro att dö. De har var sin plats, tak och väggar, en kökssoffa att vila på. Det egna hemmet är borgen, den andres en symbol för all ondska.

ett citat ur en annan bok:
"det finns magiska rum med lust och glädje i luften/…/ det finns en atmosfär som går rakt in i hjärtat, en hemlighetsfullhet mitt i det vardagliga, en laddning av de enkla tingen som besjälar dem och ger en ny dimension åt verkligheten.”

Ellen Key i Hemmets århundrade.

jag tycker det är så fint. en hemlighetsfullhet mitt i det vardagliga. idag på handledningen väcktes tankar till liv som hittade hem i den där meningen.

små guldkorn som ger vardagen ett högre värde. Finns de inte där naturligt, så får man väl plantera dem? skapa platser i tillvaron som gör den lite mer spännande. lite mer hemlighetsfull.

jag tänker lite på tags. en sorts hemliga meddelanden till andra invigda. "-Hej, jag har varit här!". Det blir lite som att mötas, fast man egentligen inte ses. Ett hemligt möte där bara jag vet vem som döljer sig bakom de där bokstäverna, inte hon som går förbi med hunden, inte han som kommer cyklandes upp för backen. ett hemligt slutet sällskap. en ny dimension åt verkligheten.

jag kommer använda mig av den känslan när jag skapar mig min plats.

hej bloggen, jag är tillbaka

2008-11-20T21:03:00.002+01:00

Jag har inte skrivit på länge nu. Det är inte så att jag inte har jobbat, att jag inte har tänkt… men någonting bär emot. jag vet inte var jag ska börja....

Jag har inte tid. Varje dag är fylld av annan skola, didaktik, grupparbeten, undervisning. Inte en ledig sekund till projekt. Som borde kännas peppande och roligt, men som bara känns som ett tvång.

ett steg framåt, tre steg tillbaka....

kanske att jag kommit för nära mig själv igen. Allt som har med mitt eget boendes vara eller icke vara tar för stor plats i tanken som det är, stressar och pressar…. Irriterar. Att varje dag själv glida närmre hemlösheten och samtidigt läsa massa böcker och teorier om hur viktigt det är med en plats för eftertanke, en plats för laddning, en plats där man känner trygghet. Där man någonstans definierar vem man är. Sitt eget sammanhang. Det blir så påtagligt vad jag inte har. Och vad jag tror mig behöva för att må bra…. En egen plats.

jag har tappat mitt fokus och mitt driv. och vet inte ens var jag ska börja leta.

yorckstrasse

2008-10-29T00:37:00.003+01:00

är det själva gatuadressen som gör det? som ger status o flärd o stolthet?

i berlin för några år sedan upplevde jag strålande streetart. ett ockuperat hus skulle tömmas och rivas, vilket det självklart protesterades emot. huset låg på yorckstrasse, en gata som jag och familjen besökte och gick på i början av vårt berlinbesök... men varje dag i nya stadsdelar över hela berlin stötte vi på denna yorckstrasse.... efter mycket irrande, feltittningar på kartor och familj på villovägar insåg vi vårt misstag. det finns bara en yorckstrasse, resten var finurlig konst.

ja. vad jag vill säga med detta har jag glömt. men det hade något med adress att göra. vad hade hänt om fjällgatan låg i bergsjön? hur hade analysen blivit då?

en plats att vara stolt över?

2008-10-28T23:30:00.002+01:00

var på en väldigt intressant föreläsning i borås idag med Arne Kjell Vikhagen, som forskar o jobbar på valand. den handlade om game art - konst baserad på eller inspirerad av datorspel. http://vikhagen.net är adressen till hans sida, där kan man bland annat titta på några av hans filmer.

intressant var också resan hem, som verkligen befäste mina tankar om masthugget som den där oasen. En i bilen, som inte hade en aning om projektet vi jobbar med, bodde tydligen på berget och pratade flera gånger om masthugget som något annat än omgivningarna (farliga majorna, onda kungsladugård...), fick känslan av den där speciella exklusiviteten, det lilla extra. "Gränsen går vid bangatan" till och med uttalades där i framsätet. så här i efterhand kan jag inte sätta fingret på vad som egentligen sades, varför jag ännu en gång tyckte mig uppleva känslan av kärlek och nästan besatthet.... det bara ligger och gror mellan raderna....

det där berget betyder verkligen något speciellt för människor som bor där, det kryper in under skinnet. kanske är det en parasit, ett virus, en obotlig sjukdom som långsamt äter sig in under huden, in i köttet, ut i blodet på den som stannar för länge? masthugget kommer att äta dig levande!

jag måste leta vidare, försöka hitta den där känslan och sätta ord på den. vad är det för speciellt band en masthuggsbo har med sitt hem? är det bara vissa platser som framkallar denna smått maniska kärlek? är alla hemligt förälskade i plasten de bor på? handlar det om att vara stolt över sin stadsdel? är det platsens mytomspunna historia som ger en extra krydda? berget har en berättelse, en spänning som lurar längs vägarna. där har funnits något som inte längre finns... en smutsig historia som ger lite krydda till det välartade kulturarbetar livet av idag. till skillnad från många andra ställen som (förenklat) var skog, blev miljonprogram och sedan sett ungefär likadana ut. det är höga anonyma hus, det är människor som byts ut, folk som strävar inåt, närmare centrum.... kanske.

det är också mycket möjligt att allt är mina fördomar. kanske är det jag som fascineras av bergets ruffa dåtid men är mycket nöjd med att det är just dåtid.

ju mer jag skriver desto mer känner jag för en undersökning. på andra platser. prata med människor med hem i andra stadsdelar. hur känner de? hur är det där? finns det samma känsla av fristad, av hemma?

och vad är det egentligen som är ett hem?

jag har märkt att en säng att sova i inte är nog för mig. för att vara hemma behöver jag en plats med kontinuitet. utan tidsbegränsning, ett tillsvidare.

och det händer igen.... jag loggade in för att skriva om det där samtalet i bilen och hur lustigt det är med kärleken till berget. och så har jag utan att förstå hur det gick till hamnat någon helt annan stans. ord föder ord föder tankar.... som måste tänkas mer på. eller kanske skrivas mer om. det är ju uppenbarligen så jag processar mitt material. skriva skriva och prata prata. allt i kommunikation med mig själv och andra.

undrar hur den där bilden av konstnären som det ensamma geniet, om skapande som en helt intern process mellan geni, duk och färg kom till..... det är ju bara skit. i interaktion med andra, med varandra, växer vi! inser vi. utvecklas vi. ensam kan vara kul, men tillsammans blir det så mycket bättre.

finns det plats?

2008-10-27T22:47:00.004+01:00

jag kommer ihåg en gång för många år sedan, kanske gick jag fortfarande på högstadiet. det var mitt i vintern, svinkallt, och i borås tidning läste jag en artikel om en hemlös man som av socialen blev hänvisad ett tält. ett tält. TÄLT. mitt i iskalla regniga kylslagna borås. inte ett tak, ett tält. inte ens trygghet för en kväll, ett tält. jag förstår fortfarande inte hur det går till, hur man kan tycka att det är en fin idé att ge en människa med problem, som mer än någon behöver en fast punkt o stabilitet, ett tält.

det blev tydligt för mig då, att vissa har och andra inte. vissa får, andra inte. det finns många brister i vårt samhälle, och en av dom är bristen på någonstans att bo.

jag har tak, jag har kontakter, jag har till och med ett kontrakt. i fel stad. men ändå petitesser.

vissa kan välja precis. hamnar i city. på masthugget. med kontrakt, med hela inne.

andra får bo hemma. leta. nöja sig med mindre. långt bort.

andra har ingenting. i bästa fall kanske det där tältet. på meros camping. eller under en bro.

och hyresrätter ombildas, hyrorna ska anpassas till marknaden, det byggs, men det byggs dyrt.

var finns det plats för det som är trasigt? för den som trasig?

invasion!

2008-10-23T23:02:00.006+02:00

en invasion av inspirationsbilder. blev så uppfylld av alla dessa hus att jag var tvungen att dela med mig!

bilder!

2008-10-22T22:43:00.005+02:00

jag har hittat ännu en sida med bilder. den här gången nån sorts samtida bildresurs. så jävla fint! och det tar aldrig slut! bildefterbildefterbildefterbild som jag önskar att jag själv hade gjort. FFFOUND! heter den.

fjällgatan del två.

2008-10-22T20:28:00.004+02:00

en ny del av fjällgatanprojektet. att förändra utifrån vår tidigare analys. jag gestaltade en känsla av hemma, av fristad och i bakhuvudet fanns masthuggets historia av anarkistiskt byggande på sluttningen, av oregerlig ungdom som uppfostrades i full frihet och bara lät sig stoppas av överlägsen muskelstyrka.... som kopplades till dagens kåkstad. (även om det går att ifrågasätta hur tydligt det gjordes.) nu tänker jag att jag också borde gestaltat en känsla av stolthet. över berget och historien och att ha skapat något eget. i en film om kåkstaden i Caracas lyste den igenom överallt, stoltheten över sitt område, över att (över-)leva, över att ha byggt sitt eget hem....

förra veckan var jag på röda sten. där hade en sara gjort ett konstverk som hette "en plats för sara att bara vara". väldigt enkelt och väldigt fint, en röd kvadrat på en spång.

bild snodd från Sara Vogel-Rödin

det är där någonstans jag har tänkt att börja min förändring av gatan. skapa en plats för MIG. ett hem i dessa tider av hemlöshet. kanske flera. hur, och var det återstår att se. just nu känns ovanför som en härlig utgångspunkt.

ända sedan en artikel i sydsvenskan om dom här två killarna och deras ENORMA trädkoja har jag vart sugen på något liknande. helt fantastiskt. tänker börja hos dom och hos sara och se vart det tar mig.

någon sorts reflektion.

2008-10-22T20:00:00.002+02:00

dags för någon sorts reflektion. jag borde skrivit det här för en vecka sedan. med alla tankar färska, med redovisningssamtalet och byggprocessen nära. men bordet blev inte, så jag skriver nu istället.

antar att jag inte satt mig ner och tänkt för att jag inte trivs med mitt resultat, men inte riktigt förstår vad det är jag är så missnöjd med. så jag skjuter på saker och tänker att polletten ska trilla ner. men så gör den aldrig det och dagarna de går.

tror att jag vill mer. att det är därför jag inte känner mig klar och nöjd. just när jag slutade bygga kändes det färdigt, men så här i efterhand ser jag så mycket ytor som skriker efter skeva former och liv. tänkte att ljuset skulle tillföra livet, vilket det gör till en viss del, men det blir också tydligt att visa delar sover...

men jag är nöjd med min tanke. jag är nöjd med masthugget som fristad och kopplingen till andra sorters fristäder, eller hem om man så vill. jag är nöjd med det lite skeva och nöjd med att jag vågade släppa min press på mig själv att allt måste bli bra och att jag måste veta vad jag gör. planera och skissa och blablabla... den här gången bestämde jag mig för att alla pressande tankar skulle ignoreras. visst fanns dom där, och det var fruktansvärt svårt att känna hur redovisningsdagen kröp sig allt närmre och jag inte visste vad som skulle stå där på golvet i aulan.... att inte börja analysera för tidigt. det blev min utmaning. och antar jag anledningen till varför jag fortfarande känner mig smått förvirrad så fort jag ska prata om mitt projekt. jag vet inte riktigt vad jag ska säga....

är det kanske nu jag borde komma med den typiskt modernistiska konstnärsklyschan? "- jag vill att mitt verk ska tala för sig själv. den rena konstupplevelsen blir förstörd om jag berättar vad de ska se...." bla blä.

kanske inte smart att vara så tydlig med sin egen förvirring.... men att inte vara smart var ju mitt motto under de här veckorna, så det är lika bra att fortsätta. och hoppas att nästa del i projektet gör att jag känner mig lite mer HEMMA.

det var en svår uppgift att utvärdera mitt arbete och min process. vem skulle jag jämföra med? mig i tidigare arbeten, resten av klassen, konstvärlden? och som vanligt har jag en tendens att tydligen bedöma mig själv för hårt. jag är aldrig nöjd för jag vet att jag alltid kan göra bättre. men det kanske inte betyder att det jag faktiskt gjort är dåligt?

den typiska fällan.... att alltid tycka att alla andra minsann är så mycket bättre och inte ska väl jag ta en massa plats o tid o uppmärksamhet. kolla på HONOM istället....!

mitt ständiga dilemma. att stå för det jag gjort. att vara stolt över det jag gjort. det händer alldeles för sällan.

länkar

2008-10-20T22:48:00.002+02:00

jag ska lägga upp en massa bilder snart och reflektera och efterkonstruera kring projektet som gjorts. jag lovar. men först så måste jag få dela med mig av lite fint!

sjukt fin och på samma gång obehaglig leranimation. här.

bildarkiv med massa fina historiska bilder. här.

så. mycket nöje!

the hills are alive!?

2008-10-08T21:54:00.006+02:00

tror det är klart nu. hade det inte varit så stort och kantigt skulle jag sova med det i sängen. kanske kan det kallas kärlek.

gillar att mitt bygge blivit mer än ett berg. många har liknat det vid en stad, ett samhälle, och den myllrande kåkstaden där man tar vad man har o bygger o lappar allt eftersom. där bit för bit passas in i ett större sammanhang. under konstruktionens gång har det blivit något annat än det var tänkt från början. och jag har följt med dit det har velat.

det har varit svårt, men fantastiskt nyttigt att släppa kontrollen. att följa infall och se om de funkar.

har idag fixat de sista yttre bitarna, öppnat upp det som kändes instängt och köpt belysning. imorgon ska jag öppna upp henne invändigt så det strålar igenom överallt. fick tips av en vän som kan det här med modeller att kanske ställa allt på ett ljusbord. så om jag får tänkte jag prova det på ljusbordet i klassrummet imorgon. tror det kan bli fantastiskt fint med ljus som flödar överallt. och så kanske låna studion o fota utan en massa blå skåp, färgfläckar och stolar i vägen.

jag vill inte att det här projektet ska ta slut. jag vill bygga mer. och större. jag vill ha en egen fabrikslokal att klä in i wellpapp!

och så ett tips från han som kan det här med modeller, en dansk arkitektbyrå som bygger fina vita. BIG.

ett berg blir till

2008-10-05T22:27:00.004+02:00

det byggs för fullt i skulptursalen! wellpappen börjar ta form och blir något annat än wellpapp. ett berg om man så vill. en oslipad diamant kanske också.

det är inte färdigt än, men det börjar få den form jag vill att det ska ha. lite mer papp, lite mer lim bara...

kände mig väldigt förvirrad och stressad på handledningen, visste inte alls vart jag var på väg och min tanke med allt kändes väldigt ytlig och trist. har inte hittat den där fina politiska analysen som jag brukar, har mest gjort för att göra, för att det är kul, för att jag vill bygga. ville för en gångs skull inte dyka så djupt och rota fram en massa teorier innan jag började, ville starta i lusten och se vart den tog mig. kanske inte den bästa ingången i ett gestaltningsprojekt som skulle starta i just analys... men jag hoppas det blir ok ändå. och jag känner ju saker, som jag använder mig av i arbetet.

fristaden. hemmet. berget. min högst subjektiva känsla av fjällgatan, men känslor som förhoppningsvis är bekanta för alla.

men trots den förvirrade känslan under handledningen, och tveksamheten kring vad jag skulle ha papp-högen till, så föll saker på plats efteråt. jag trivdes inte med min tanke att bara ha berget som grund, det kändes som det hade en viktigare roll att spela. hade också svårt att komma på vad för sorts hus, eller symboler för hem som jag skulle använda mig av.... ett ensamt? ett favela-myller? kändes som risken att bli för tydlig eller tappa bort ursprunget i allt var överhängande....

men så kom den där fina idén under ett samtal, att låta berget tala för sig själv. så det ska jag försöka. behöver bara lite ljus och lite mörker.

många av mina projekt har sen jag började på hdk kretsat kring hemmet. antar det beror på att jag inte haft ett ordentligt hem sedan dess..... ständigt på väg, aldrig riktigt rotad.... jag saknar verkligen känslan av att ha ett eget hemma. snart har jag iaf ett eget berg. det är inte fy skam.

offentligheten igen

2008-10-01T23:35:00.001+02:00

en kille som jobbar stort i det offentliga rummet. Robin Howie.

wellpapp

2008-10-01T21:36:00.004+02:00

idag har jag burit och skurit. i morgon ska jag limma och skapa struktur.

och tack för spåret i morse. hade 3 förvirrade ingångar och visste inte vilken väg jag skulle gå på. knuffen kom lägligt och förhoppningsvis i rätt riktning.

inspiration!

2008-09-29T17:47:00.004+02:00

hittade boken sculpture today hos mina föräldrar och i den fanns mycket som kan inspirera mitt kommande bygge. här är ett smakprov:

Katarzyna Jozefowicz, Habitat (1993-6)

Callum Mortum Habitat (2002-3)

Nathan Coley, The lamp of sacrifice, 286 places of worship (2004)

och så lite annat:

från en utställning på KRETS i malmö, Sandy Smith heter konstnären.

ur ett fantastiskt reportage i tidningen VI. några killar i en av Rios favelas började bygga en miniatyr av sitt område med tegelstenar och överblivet material, nu har dom tom fått visa upp sig på venedigbiennalen. Morrinho heter projektet. very very cool!

gamla växter med historia

2008-09-28T18:20:00.002+02:00

en mycket fin sida: http://www.vintageplant.net/

berg

2008-09-26T23:56:00.004+02:00

jag undrar hur det här kommer gå.... stort ska det bli, det är allt jag vet.

och samtidigt som jag är nervös för att inte veta så är det fantastiskt skönt att inte tänka så mycket utan bara göra. g o w i t h t h e f l o w.

ett stort och bra steg bort från allt det gamla vanliga teoritiserandet.

men jag har börjat i mindre skala; med utgångspunkt i denna har jag gjutit i dagarna två. som en mjukstart inför vad som komma ska. jag gillar mina mystiska små fantasiberg, men uttrycket är inte det jag letar efter. inte alls. så jag söker vidare.

jag har i tanken hittat tillbaka till det första blogginlägg jag skrev angående fjällgatan. om de oregerliga masthuggspojkarna, uppfostrade i full frihet. då skrev jag att berget var göteborgs favela, kanske kan det fortfarande dras vissa paralleller till det. ok, masthugget har inte så mycket vapen och samba, men en favela är också en sorts fristad. gärna placerad på ett berg. återkommer nog till det.

en fristad?

2008-09-23T00:04:00.003+02:00

jag har hela tiden utgått från att jag måste hitta något allmängiltigt att utgå ifrån i min analys, att jag måste koppla bort mina gamla känslor för fjällgatan, mina vana ögon. försökte se på ett nytt sätt, hitta andra saker än de jag tidigare lagt märke till.... men det är så svårt. jag kan inte ta bort all min tidigare erfarenhet, och kanske vill jag inte heller. för tittar jag på gatan med kritiska ögon ser jag så mycket fult, ofärdigt och ganska misslyckat. en massa inte-platser, försök till gemenskap som inte riktigt har lyckats. men det är inte min egentliga upplevelse av berget. för jag gillar ju masthugget. kanske just för att det är lite fult och ofärdigt, kanske gör det att platsen känns mer som hemma? mer som min.

de som rör sig där är nästan bara människor som bor där, känns inte som att många tar sin kvällspromenad över berget om de inte har ett ärende dit. masthuggsberget är ett hem. en fristad om man så vill. där är lugnt och stilla, man hälsar på sina grannar, och har det rätt gött. hämtar barnen på dagis, en sväng in på lustgården, köper lite godis, tar en pizza och vandrar hemåt. ofta med andan i halsen efter bergsbestigningen som man gärna klagar lite på, men samtidigt gillar man den där backen. det är ju den som gör masthugget till masthugget. tillsammans med kontrasterna mellan det nya och det gamla, känslan av något ofärdigt som på något sätt fanns där redan innan vägarbetena började. ett område som inte är färdigt, som någonstans har kvar lite av det gamla ruffa från back in the days. det är så skönt att allt inte är perfekt!

så, till en början kommer jag försöka utgå från min högst personliga analys av fjällgatan. som en fristad, en liten oas mitt i som bara är vår. (för trots att jag inte längre bor där uppe så känns fortfarande masthugget som mitt hem)

jag har för övrigt inte bara tänkt idag utan också försökt få med mig en liten bit av fjällgatan hem. tänkte gjuta av en del med gipsbindor, men de ville aldrig stelna och tålamodet tog slut. så jag gav upp och ska försöka ta form med en annan teknik imorgon. hoppas på bättre lycka då.

blaj

2008-09-17T22:27:00.004+02:00

sitter och funderar på vad jag ska säga om mitt projekt på redovisningen imorgon. jag har ju egentligen inte gjort något konkret, som förändrar i staden just nu.

jag har satt upp lås, jag har hägnat in, men mest i periferin, eller kanske fantasin. på något sätt blev det ett projekt som kräver en diskussion, ett samtal, men utan att det riktigt har sagts något. kanske borde startat någon sorts forum, gjort något som lyfter frågan om vem som är innanför och utanför, vad som blir resultatet av dessa fort. kanske en guidad visning in bakom den fina fasaden?

Å det borde jag ha gjort! men nu är det 22.42 på onsdagskvällen och ja, lite för sent helt enkelt.

tanken har också flugit vidare från de där staketen till dolda murar som byggs i ett samhälle. tyst kunskap, nätverkande och kontakter, sånt som är svårt att peka på men som gör de som bestämmer så fruktansvärt svåra att nå, det som gör att bara vissa människor med rätt bakgrund når hela vägen ända fram till de betydelsefulla posterna i samhället. osynligt, men ändå påtagligt.

det är så typiskt mig. jag vill så mycket, jag tänker så mycket, men stupar någonstans på vägen. när tankarna ska från huvudet till något konkret kommer jag inte på den där idén som gör allt så tydligt, som sätter huvudet på spiken, i kistan.

det är för mycket annan skit i vägen. huvudet stångas ständigt in i väggen. så meningslöst slöseri på energi... jag antar att det är som m sa på handledningen, att man måste prova prova prova för att se och hitta dit. det går inte att tänka fram den ultimata idén, det måste göras. så det är vad jag tänker göra nu med fjällgatan. allt spretigt i mitt huvud ska provas. jag ska köpa gips, lera, filma, rita kartor och kartlägga. som en liten mjukstart. så får vi se vart det hamnar.

inlåst och omgärdad

2008-09-16T00:11:00.010+02:00

idag har jag stängt in dom. se så fint det blev!

eftersom jag är lite av en tönt lät jag nyckeln sitta kvar i. för det är ju inte de i huset det är fel på egentligen, utan systemet. den får också fungera som en symbol, det går att låsa upp den där grinden. det går att släppa in!

och så hatar jag att vara hatad, vilket antagligen hade blivit resultatet om jag inte lämnat en öppning.... så visst är det praktiskt att den där nyckeln får en sån fin symbolisk innebörd när den får sitta kvar?!

efter en halvtimme var jag tillbaka.

och eftersom det hela kändes lite fattigt passade jag på att kedja in handels också på eftermiddagen. för där byggs det minsann också höga murar. om än lite mindre påtagliga för ögat.

prova att klicka på bilden, ett smakprov från inkedjningen. tyvärr är originalbilden alldeles för stor för att fungera här.

hade jag haft kontakter i bygg- eller kanske stängselbranschen skulle jag utvecklat det här med staket och kättingar. jag gillar verkligen det rejäla och robusta i materialet och innebörden i det här med att dela upp och stänga ute. eller, jag tycker det är INTRESSANT! (sen kan man ju fråga sig vad jag inte tycker är intressant, men det är en helt annan femma....)

men pengar. jag har inte råd med staket utan får nöja mig med en kedja och ett stackars lås. eller så kanske jag bygger något stort en dag.

skyddad verkstad

2008-09-11T23:05:00.007+02:00

det är svårt att ha tanken på fem ställen samtidigt. men under större delen av dagen har jag otroligt nog lyckats fokusera på ett av dom och faktiskt kommit någon vart. känns som ett stort steg framåt.

först det här med handledning. i min grupp har jag och A som går 330 bestämt oss för att både genomföra projektet och fungera som handledare. Men oj vad det är svårt att agera som lärare utan att ha en tydlig roll som just det. i klassen och i min relation till de andra känner jag mig först och främst som en elev, iofs har jag läst ett år längre, men ändå. jag vill bli vän med och lära känna. då kan det vara svårt att samtidigt fungera som lärare. att ifrågasätta och utmana. antar att det är en ständig utmaning när man har elever.... var ska man dra gränsen för hur mycket polare man kan bli? Och varför känns den där gränsen så viktig? Hur personlig får man bli? En otroligt svår balansgång det där.... som jag i det här projektet försöker strunta i. resten av terminen kommer vi ju först och främst vara elever tillsammans, och det känns viktigare att bygga upp den relationen än något annat. därmed inte sagt att man måste vara elak som handledare och alltid hålla världens distans som lärare....

känns som vi mest har tagit på oss att styra upp ramen för projektet, när vi ska ses, boka in extern handledning, fixa kamera osv. Gruppmötena tänker jag ska fungera som givande samtal mellan alla, därför har jag försökt att inte ta en tongivande roll. skapa ett klimat där man vågar och vill! vet inte om det har lyckats. har också försökt ge exempel och tips på källor till inspiration, kanske har det sått ett frö hos någon.

men det är väl det som ska känneteckna en handledning? att man försöker hjälpa personen att tänka vidare, att öppna nya dörrar. sånt som ofta sker i samtal och som i vår grupp verkligen inte bara varit vår förtjänst. alla delar av gruppen samverkar ju till det som blir slutresultatet, med entusiasm, eller utan.

men så mitt eget projekt!

från att ha varit helt nollställd har jag hittat en väg att gå. den leder in mellan bostadshusen till vänster om handelshögskolan.... där finns en helt annan värld. som en saga med smala gränder, trappor, sneda språng, tinnar och torn, fin natur och annat smått och gott.

det första som slog mig var hur hemligt allt kändes där bakom husfasaderna. som om vi var på en plats där vi verkligen inte hörde hemma. som inbrottstjuvar utan inbrott. allt var inhägnat åt olika håll, till och med stup hade 2,5 meter högt staket så man inte skulle kunna ta sig IN. från något håll.

som ett gated community mitt i stan. en hemlig plats för redan invigda. Hit, men inte längre. det gick att se det fina, men inte riktigt komma åt. aldrig känna sig välkommen. låsta grindar, höga staket som avskiljde oss. vi blev den andra, som så tydligt inte passar in. en möjlig fridsförstörare. en M berättade om vänner som blivit bortkörda från naturen här när de hade picknick. ska det vara så? att vissa tar sig rätten att bestämma över gräset? kan man äga en park mitt i en stad?

kom tillbaka till tankarna jag hade i våras om staden och säkerhet. och rädsla. vad är dessa byggnader, dessa människor så rädda för? vad tror dom ska hända om dom öppnar upp och släpper in?

pratade med MI om statusen i en portkod. Vem som helst kan ta sig in utan, men med en kod blir ens hem genast mer exklusivt. en utvald skara är tillåtna att komma in. gör den känslan av tillhörighet att man är mer rädd om vad man har? mer uppmärksam på det som inte passar in? och därmed också mer angelägen om att stänga ute och hålla borta alla andra? tillhör man en grupp gör ju det, per automatik, alla som inte tillhör annorlunda. utanför.

jag tror inte en kod eller ett staket löser några problem. jag tror det skapar mer rädsla, för det som inte passar in i gemenskapen. Vi och Dom blir ännu tydligare.

ett stängsel blir som makeup. vi putsar lite här, tar bort lite där... så blir det bra för oss! men vad finns under ytan? vad händer med de problem man försöker gömma sig ifrån? de försvinner inte för att man skärmar av. rynkorna blir fler, hyn får inte andas... all skit finns kvar, och kanske tom förvärras.

tillslut hittade vi en öppen port, ett hopp, det gick att ta sig in! Men grinden som var öppen följdes av andra grindar med lås. som ett ointagligt fort. ni vill inte att vi ska vara hos er. och en förorättad lite barnslig tanke väcktes hos mig. om inte vi får vara hos er, då får inte ni vara hos oss! om inte vi duger som sällskap, ja, då får ni väl hållas i er borg!

fortsättning följer....

utan konsten vore jag död!

2008-09-08T21:57:00.003+02:00

-"utan konsten vore jag död! måleriet och mozart ,det måste jag ha!"

så sa kalle i en dokumentär jag såg på svt:s hemsida precis. den heter bomber och granater, knivar och gafflar och handlar om kalle som har autism, tourettes, epilepsi mfl diagnoser och gör fantastiska bilder. han verkar vara en galet skön snubbe och filmen är ett fint porträtt av honom som är gjord av hans bildlärare! check it out!

och efter dokumentären kommer det en kortis om staden och oss som kanske kan vara till inspiration för någon. mycket vackert filmat!

$$$$$$

2008-09-08T18:52:00.005+02:00

pang på, ett nytt projekt.

i offentligheten, men en förändring istället för en analys, en berättelse.

vi fick pilen kastad mitt på handels bakgård. mitt i främmande och lite skrämmande backslick-land.

när jag läste sociologi lånade vi deras salar ibland. jag var ung och arg med hennafärgat hår, de tittade på mig med blickar som gjorde ont och dömde ut. jag gjorde samma sak med dem.

idag är jag lite äldre, lite mer nyanserad. men den där skolan känns fortfarande som en fiende.

och det är så svårt jag känner mig låst. ska jag ta min utgångspunkt i deras perfekthet? i deras pengar? eller i allas våra pengar - den globala ekonomin - som yes men? i min fruktansvärt irriterande känsla av att bli lite sämre när jag passerar eftersom jag fortfarande tolkar deras blickar som överlägsna stackars dig din dumma sate-tankar?

eller ska jag bara skita i att det är på handels man lär sig allt om ekonomi, att det är där dom går som kommer få makt att bestämma över mig genom överlägset kontaktnät högt upp i näringslivet och fina jobb på viktiga ställen? (ok, jag vet att inte alla är där för att bli VD på volvo eller näringsminister.... men ja. man får faktiskt generalisera. och ha lite fördomar ibland)

jag vill ingenting. jag orkar inte hålla på med politisk konst. jag orkar inte tänka. och ändå är det där jag hamnar hela jävla tiden. i analys av världens alla problem och helveten. överfallsvåldtäkter, överkonsumtion och överlägsenhet.

varför inte bara små små rosa moln?

på tal om världens alla helveten förresten. idag på kungsgatan hade läkare utan gränser en mycket obehaglig reklam med parollen "få tyst på eländet" . en dold högtalare spelade upp ljud från en våldtäkt, en kvinnas kvidande lidande stönanden. platsen och situationen gjorde det sjukt obehagligt, omöjligt att värja sig ifrån.....

på många sätt en bra påverkan i det offentliga.

nu dags för fokus på imorgon. 26 elever och en halv lektionsplan som måste bli hel.

en dikt?

2008-09-05T13:04:00.003+02:00

"the emptied out, the used up, the broken, the outgrown, the obsolete; the dispossessed, the lost, the left behind [...] how we are defined by what we waste and discover that we are what we throw away."

som poesi!

mer om skräpet

2008-09-05T11:22:00.004+02:00

lite research:

en primärkarta i A4 på stadsbyggnadskontoret kostar 100kr. för en utskrift! kommunalt rån, men vad gör man inte. generöst nog fick jag den även som pdf.

"ingen får skräpa ner utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till" (Miljöbalken 15 kap 30§). Till skräp räknas bland annat plåt, glas, plast, papper och avfall. Att till exempel ställa uttjänta möbler eller backar med tomglas bredvid återvinningsbehållarna räknas som nedskräpning och kan ge böter eller fängelse i max ett år om brottet betraktas som grovt (Miljöbalken 29 kap 7§)."

"Cirka 9.000 ton skräp slängs varje år på marken i Sverige.
Det som slängs mest är rester från godis, snabbmat, läsk, cigaretter och glass. De vanligaste skräpen är fimpar, papper, tändstickor, snusprillor och tuggummin. Skräpet stannar kvar länge innan det bryts ner: cigarettfimp tre år, petflaska 450 år, plast 400 år, glas en miljon år. Kommunerna i Sverige betalar hundratals miljoner varje år för att plocka skräp.
Trettio procent av befolkningen i Sverige slänger skräp. Om en procent slänger ett skräp på marken varje dag betyder det drygt 28 miljoner skräpföremål under ett år."

en blogg om en bok om skräp.

en film om hela kedjan från natur till soptipp, i ett härligt miljö- och människoaktivistperspektiv. kanske lite väl pk-pedagogisk, men det är kul ibland det också.

andra tänker om skräp

2008-09-04T21:49:00.002+02:00

skräpcitat ur trash:

"with every action, people make trash.[...] anything or anyone can be turned into garbage"

"the strange experience of feeling sorry for rubbish"

"the best trash is trash we are prepared to care for"

"... the contradiction between the worlds limited resources and our seemingly unlimited ability to manufacture trash. It's production is rooted in survival represented in every culture, and magnified by economic success."

SKRÄP

2008-09-04T21:17:00.005+02:00

en dag för läsning.

hittade en mycket inspirerande bok i klassrummet. om skräp. jag gillar skräp. man kan se mycket av en plats invånare genom att studera deras skräp. de bär på en alldeles egen historia. en alldeles egen berättelse om man så vill. skräp kan också trigga fantasin. som en lektion jag o marit gjorde i våras med en gymnasieklass. vi samlade skräp, sorterade i olika högar och lät eleverna skapa sig en uppfattning om vem som slängt. helt random. och 7 st alldeles nya människor växte fram. genom deras fördomar. och våra.

jag vill jobba med skräp. jag vill jobba med kartor. jag vill jobba med rörelse. till att börja med. så får vi se vart det hamnar.

så, imorgon bär det av till stadsbyggnadskontoret på kartjakt. gärna fina flygfoton och mycket tydliga detaljplaner.

fjällgatan

2008-09-03T16:52:00.008+02:00

ny termin nytt tema. som visade sig bli hemma. fjällgatan. min väg hem varje dag de senaste åren. min transportsträcka. fram tillbaka fram tillbaka. med tunga steg på väg uppåt, lätta steg på väg ner. möjliga möten finns många på vägen. vänner jag gärna träffar, andra jag gärna missar.

för mig är fjällgatan rörelse. en böljande rörelse. framåt uppåt neråt hemåt...... med möjliga avstickare här och där. 566 tunga steg gick jag på fjällgatan nu sist på väg hem, från tunneln vid skola 1 till vägen åt vänster vid skola 2. tidigare idag har jag gått minst det tredubbla på samma väg och innan dagen är slut åtminstone två vändor till.

det är svårt att se på en van plats med nya ögon. att se något annat än det jag alltid ser blev därför min första strategi för att få tag i platsen. varsågoda: bildkavalkad!

masthugget

2008-09-03T14:32:00.001+02:00

I en rapport skriven under 1890-talet till stadens styresmän hette det:

"Också vore de s.k. Masthuggspojkarna, till vilka räknas den manliga ungdomen i Masthuggsbergen till de mest oregerliga samhällsmedlemmar med vilka polisen hade att skaffa. Uppfostrade i fullaste frihet skydde de ingenting och ställde ständigt till slagsmål och andra oordningar. Det enda de hade respekt för var den överlägsna fysiska styrkan. Att slåss var för dem vad idrotten är för nutidens ungdom. Det var icke rådligt för främlingar att sedan mörkret inträtt, besöka deras hemtrakter".

Det mina vänner, är masthuggets historia. wild and crazy! lite som göteborgs egen favela.

Betyget

2008-05-15T14:55:00.005+02:00

BETYG.
se så hårt och svårt. i mina öron låter det som ett väldigt fyrkantigt och ogästvänligt ord. kargt. och lite elakt. kanske inte de bästa förutsättningarna för att bli lärare. kanske inte världens mest smarta inställning med en folkpartist som sätter dagordningen? (flumskolan - det måste vara sveriges mest fördomsfulla ord)

så det är nog mycket nyttigt för mig med vår nya uppgift, att skapa en sorts modell för bedömning. att sätta mig in i och skaffa en välgrundad åsikt i frågan som kan backas upp med många fina teorier.

idag tycker jag att betyg är skit. att betyg kanske är en morot för de som redan kan och är motiverade, men fungerar motsatt på de som mest behöver uppmuntras och peppas. kan man lära för livet, lära för att det är kul och spännande, våga göra fel, våga ta nya vägar, i en skola där betyget blir det allra viktigaste?

Jag var en så kallat duktig elev när jag gick i skolan. hade sjukt lätt för mig och fick fina betyg utan att behöva anstränga mig nåt vidare. Vad har jag för nytta av det idag? istället för att utveckla min nyfikenhet och verkligen utmana mig själv nöjde jag mig med det fin-fina betyget. det räckte ju.
och mina vänner som försökte och försökte men aldrig nådde lika långt i lärarens ögon.... hur fantastisk känner man sig när alla ansträngningar inte ger någon utdelning i betyget? pantad. korkad. mindre värd?
hur motverkar man allt detta? så här innan uppgiften riktigt har börjat tror jag inte betyg är lösningen på något vis. det kanske snarare är en del av problemets kärna?

NYTT!

2008-05-14T19:32:00.004+02:00

jag har gjort slag i saken och skaffat ännu en blogg. har verkligen uppskattat att ha detta forum, men inte velat skriva om annat än skolarbetet. så nu skapar jag mig en ny plats för mer personliga prylar. som kanske är viktiga de också.

http://saraochendag.blogspot.com

...

2008-05-13T23:44:00.001+02:00

det borde väl inte vara så svårt att en enda gång säga precis det där jag behöver höra?

att våga vara besvärlig

2008-05-08T10:20:00.004+02:00

ok. nu är det dags för mig att börja lita på och stå för det jag har gjort i alla lägen. har kommit på mig själv flera gånger att gå fram och säga åh, du behöver absolut inte kolla på hela, den är ju så lång, å bläddra lite i texterna bara.... bla bla bla. va fan? varför gör jag så här? folk är väl vuxna nog att kunna fatta sina egna beslut? och är det någon som inte tittar, som inte orkar, inte fattar, fine. alla måste faktiskt inte förstå. alla måste faktiskt inte uppskatta. och jag måste lära mig att jag inte alltid måste vara till lags. det är svårt men jag blir bättre och bättre.

det som är jobbigast kanske är att jag känner att jag är till besvär. jag tror mig läsa deras tankar och "gäsp gäsp vad tråkigt jag vill inte sitta kvar men jag gör det för att vara schysst"
gud, denna skräck. jag behöver inte ta ansvar för andra. jag måste kunna stå för att jag tycker mitt verk är VIKTIGT. att det FÖRTJÄNAR folks tid och uppmärksamhet. för det tycker jag att det gör.
och igår var det faktiskt en vän som nästan grät och det var så fint och stort o jag blev så glad!

en annan sak på samma tema:
igår fick jag ont i magen när några tjejjer som skulle ha examination helt sonika ville sno mitt ena podie. för dom tyckte inte jag behövde det och de var uppenbarligen för lata för att måla ett eget. som tur var pratade dom med en klasskompis som är mycket bättre än mig på att hävda sin rätt. jag vill behålla mitt podie, men jobbigast var att jag verkligen inte vill att dom där brudarna ska gå runt och tycka att jag är snål och dum i huvudet som inte vill dela med mig. när det egentligen är dom som är dryga och slöa och tycker det är helt självklart att deras går före vårt. verkar det som.

så. jag försöker. och många tror nog att jag är en fena på att ta plats och tro på mig själv, eller föra fram en synpunkt som kanske går emot. men o no. jag blir bättre och bättre på att prata varje dag som går, men oron gnager fortfarande i bröstet varje gång. jag får så jävla ont i magen vid tanken på att folk tycker jag är jobbig och påstridig och överkörare. hoppas verkligen inte det är så jag uppfattas, jag vill bara lufta åsikter och har absolut inga krav på att allt måste bli som jag vill... har kommit ifrån tiden då jag fick tvinga mig att öppna munnen, men känslan av att vara ivägen och till besvär finns fortfarande kvar där inne.

men det handlar om min överlevnad. om jag inte står upp för mig själv, vem ska då göra det? om jag inte står för mig, kommer det som är JAG snart inte finnas. alldeles för många gånger har jag anpassat och anpassat mig tills det inte finns något eget kvar. det får inte hända igen.

så, kolla på HELA filmen, läs ALLA texter. om du vill. annars gå. vilket som måste vara ok.

KLART!

2008-05-05T19:48:00.007+02:00

Nu är det färdigt! och det känns både fantastiskt och mycket tomt. Imorgon ska jag ta mig en dags mycket välbehövlig semester med sol o glass o konstutställningar.... och det är ungefär allt jag kan tänka på just nu.

allt blev fint tillslut och jag valde att ta bort 3 av 5 högar med text. känns som ett mycket bra beslut, den som hade orkat läsa typ 3 böcker i den där salen hade fasen varit värd sin vikt i guld.... så. lite mindre text, men kanske för mycket ändå? har inte sett nån ens titta åt mina små häften. och kommer man mitt i filmen utan att läsa så förlorar den liksom all sin poäng känns det som. jäjä, det kanske snarare är betraktarens problem? eller så är det jag som får se till att göra något mer lättillgängligt nästa gång. nu är det iaf sommar och det är ju gött det.

kanske tar bloggen paus till hösten, eller så fortsätts det att skriva även framöver. vi får se.

tankar och teorier

2008-05-03T23:12:00.002+02:00

Det har varit mycket arbete och långa dagar den senaste veckan. Så ihärdigt att det inte har funnits tid eller ork att skriva på bloggen. Men nu är filmen färdig! Massa texter är utskrivna, affisch och pressmeddelanden är fixade och ja, bara själva byggandet av utställningen är kvar.

Det ska bli väldigt spännande att se vad alla har gjort till slut. Och ännu mer spännande ska det bli att se om vi lyckas få ihop en fin utställning som inte känns allt för spretig. Vi har ju iaf ett gemensamt tema….. och kul ska det bli!

Min gestaltning handlar, som ni nog förstått, om trygghet i det offentliga och det privata. Och om att göra något åt den där känslan av maktlöshet, om att göra det offentliga rummet till sitt. Att på något sätt hitta strategier för att mildra känslan av otrygghet. Det jag valde att göra var att vända på spelreglerna lite, och även om vi flyttade oss för bilar, så var vi där och gjorde platsen till något helt annat. Till en trevlig plats, till fika, till umgänge och hopprep och lek med hunden. Vi skapade ett nytt rum, en plats för positiva möten.

Jag tror att det som kommer visas i utställningen är filmen plus en härlig hög med texter som jag har hittat runtomkring på internet och som alla rör min gestaltning/tema på något sätt. De handlar om trygghet kontra säkerhet, om reclaim the streets, om kulturgeografi, om konst och gatukonst, om det offentliga rummet, om rädsla m.m.
Jag känner att jag vill ge min film mer djup på något sätt, visa att det inte bara handlar om att jag tycker det är drygt att gå hem och att jag hatar torskar… utan sätta fingret på det stora samhälleliga problem som otrygghet faktiskt är. Och någonstans visa att det finns många olika bottnar och vägar att gå.
Det kanske är så att jag inte litar på att min film säger allt jag vill förmedla, men jag vill på något sätt tydliggöra kontexten. Kanske blir det för mycket. Kanske är det nödvändigt. Jag är så insyltad i allt det här nu att jag inte ser så tydligt. Och så gillar jag ju teorier! Det har varit sjukt intressant att läsa igenom allt jag hittat och se fler och fler ingångar i problematiken kring det offentliga och vem som har ”rätt” att vistas var. För vem det offentliga rummet finns.
Jag tror inte att en enda besökare kommer läsa igenom alla texthögar, men kanske kan någon bläddra lite, läsa rubriker och några av mina understrykningar, och förhoppningsvis förstå min intention och tycka att det är spännande. Jag kan ju inte undanhålla er alla dessa ord!

Kom precis på en sak som inte finns med i texterna, och det är uppkomsten av det offentliga/privata någon gång på 1700-talet när industrialismen drog igång. Urbaniseringen gjorde att man flyttade till städerna, familjen blev institution och mannen plötsligt den tydliga familjeförsörjaren. Hans roll blev i offentligheten. Och den fina kvinnan skulle råda om hemmet, rörde sig sällan ute ensam, utan sällskap av en man. De som gjorde det var tillgängliga för alla, gatuflickor, prostituerade, och en sådan ville man ju inte bli förväxlad med. För fina flickor var gatan något fult och farligt.
Känns helt galet att dåtidens ideal fortfarande på något vis råder. Att gatan känns som en farlig plats för mig som kvinna, att staden på många sätt precis som resten av samhället är anpassat till en vit medelålders man i bil. Varför är det alltid han som har alla fördelar? Varför är det alltid han som sitter tryggt? OCH varför är han så jävla egocentrerad att han inte är ett dugg intresserad av att förändra världen så andra också kan luta sig tillbaka och känna sig nöjda?

världens bästa utveckling

2008-05-03T23:09:00.005+02:00

Även om mitt projekt utvecklades från min egen privata upplevelse, till en mer allmän känsla av trygghet, känner jag att arbetet med det här verkligen har förändrat min upplevelse av natten. Jag är fortfarande rädd, men jag känner inte den där gastkramande skräck-ångesten, jag tackar inte nej till utgång och bara någon gång har jag gått hem tidigare än jag egentligen vill. Känns som jag har solen att tacka för mycket, men jag tror projektet har hjälpt mig ännu mer. Det var den där känslan av att ha fått nog av det mörka och jobbiga någonstans i mitten av projektet, och övergången till en mer positiv jävlar anamma känsla som gav mig en spark i rätt riktning. En mycket oväntad, men välkommen, förändring!

2008-04-25T13:21:00.002+02:00

Så här säger Borås Tidnings debutantpris vinnare i DN. Han heter Viktor Johansson och har gett ut en diktsamling som heter Kapslar. På något vis tycker jag att det hör ihop med det jag gör också. plus att det är en fint citat.

Vad handlar boken egentligen om?
- Den handlar om att komma till världen, att göra den till sin och hitta sitt eget förhållningssätt. Människorna i dikterna är unga. Hur ska de använda det som finns? Det handlar om att ta in allt som händer i världen, det amerikanska kriget till exempel, vad är kärlek i skuggan av ett krig? Det handlar om förhållandet till staden. Om jag bosätter mig i staden så är staden redan byggd på ett sätt, men om jag målar grafitti eller gör en gatuaktion, så blir världen min.

- Och så handlar det om sådan kärlek som hela tiden misslyckas men att man försöker igen. Man kan läsa den som ett förhållande som tar slut men som inte ger upp utan som börjar om.

vad ska det bli av alltihop?

2008-04-21T19:30:00.003+02:00

solen skiner och jag kan inte koncentrera mig alls. tänker så mycket på det som skiner utanför fönstret att jag glömmer bort att fokusera på det som händer på datorn.
det är så svårt att gå vidare och veta vad jag ska hitta på med allt det här. det känns bara som jag har en sjukt ful film. och lite publicitet. vad gör man med det egentligen?

blev så stressad att jag fick gå tillbaka till skolan igen efter en fin och solig promenad till änggården och lite kattvaktande. så nu sitter jag här med en påse blandat från 4-gott och försöker förmå mig att öppna adobe premiere. men bloggandet kändes visst mer intressant trots att jag inte har något vettigt att skriva.

så, ta dig i kragen sara!

screentryckspaus

2008-04-20T21:34:00.004+02:00

vilken helg det har varit. sjukt intensivt och helt strålande!
var i borås på screentrycksworkshop och det kändes mycket fint att få jobba med något konkret, papper och f'ärg, igen. har egentligen inte alls med konfliktprojektet att göra, men fungerade som en mycket hektiskt och välbehövlig andningspaus.

och jag inser saker om mig själv. vanemänniskan.
och jag får ännu ett exempel på hur jag inte vill vara som lärare.
och jag känner hur det rycker i den något insomnade grafiknerven. det må vara mossigt och töntigt, i love it! bara att se ett tryckbord o känna doften av färgerna, känna strukturen mellan fingrarna, skruva och veva och misslyckas o försöka igen och jobba så koncentrerat att dagarna flyger. mmmm. hantverk. det värmer hjärtat.

mina fem minuter i rampljuset

2008-04-18T12:51:00.004+02:00

Nu har jag lyssnat på radioinlägget, och för att ha vaknat två minuter tidigare så känner jag mig sjukt välformulerad. klicka här om ni vill lyssna. tyvärr är det en massa nyheter först och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för den sjukt dåliga låten innan, men jag tror inslaget är runt 07:17 så försök att spola fram lite. finns där i 30 dagar.

och här är notisen i sydsvenskan. sjukt käck och glad. eh.... fotografen var galet ihärdig och jag tyckte hela situationen var skum... därav minen. och hållningen.

07:13

2008-04-17T07:29:00.002+02:00

-Ja hej jag ringer från sveriges radio malmöhus och undrar om det var du och dina vänner som fikade på sorgenfrivägen igår? Vi skulle vilja att du var med i vårt program! Om två minuter.

så nu har jag pratat om det här i radio också. och det är en fin liten bild och lite text i tidningen. hehe.... förändra det offentliga rummet någon?

har jag skapat ett monster?

2008-04-16T17:11:00.002+02:00

ok, en helt galen sak.

Igår gjorde jag ett litet facebookevent för att bjuda in några av mina vänner till filminspelningen. sammanlagt bjöd jag nog in en 16 personer, igårkväll hade de i sin tur bjudit in kalasmånga... så nu väntar jag på svar från typ 80 pers. det är helt galet! tror ju inte så många dyker upp, men det är sjukt vad lätt det går att nå människor i det forumet.....

men det knäppaste av allt. idag ringde det en kvinna från sydsvenskan som hade hört talas om mitt projekt. hallå! hur gick det här till!?! så nu kanske dom kommer och gör ett reportage om hela grejjen. frågan är om jag vill det.... känns lite som att mitt lilla försök till film helt plötsligt har tagit sig alldeles för stora friheter. kanske har det vuxit till ett monster jag ej kan kontrollera? får väl se hur det går ikväll. nu har jag i varje fall blivit nervös. det som bara var tänkt att bli ett litet mysigt get-together har blivit till lite lätt prestationsångest. vi får väl se hur det går. och hur många som kommer.

det regnar här och det känns ju som en mycket dålig förutsättning för att det här ska bli nåt fantastiskt....

ut, ut, utomhus!

2008-04-15T21:53:00.004+02:00

och jag satt i solen idag och kände fräknarna ploppa fram! med en lakritspuck i hand!

det är varmt och det är vår och jag vill bara vara ute. nästa projekt ska bli landart. i solen. och skogen.

det offentliga rummet

2008-04-15T21:31:00.002+02:00

Imorgon åker jag återigen till malmö för att filma. Efter senaste handledningen känns det som om alla mina tidigare spår sammanfogats till ett enda, och det ska nu förverkligas.
Det handlar om det offentliga och det privata, om rummet, om makt, om trygghet, om att ta plats, leka, motstånd och förändra balansen, om så för en liten stund.

Min plan är att återvända till Sorgenfrivägen, en plats där ingen som inte måste vistas efter mörkret. En egentligen fin och lummig plats som blivit hemvist åt prostitution, torskar och annan ljusskygg verksamhet. Min bas i malmö ligger mycket nära och jag har under alla år där upprörts över hela situationen, hatat de där torskarna som stannar allt och alla, känt mig otrygg i mitt eget kvarter.
Men när jag filmade där förra veckan med mina två hjälpredor hände det något. Jag var väldigt nervös innan vi skulle ge oss ut och fokuserade enbart på vad som skulle filmas, men ju längre vi var på plats, desto skönare var det att stå där. Vi tog plats i det offentliga rummet och vips förändrades maktbalansen. Det var vi som bestämde! Det var torskarna som kände obehag av att se oss!
Och nu känns det självklart att det är det jag ska försöka gestalta. Så det är bara att ta sig tillbaka dit, ut, igen.

Jag vill flytta ut det privata, mina vänner och vårt umgänge, till det offentliga. Till en plats där vi aldrig annars är. Genom att vistas där hoppas jag kunna förändra det rummet, känslan av det hotfulla, och skapa något trevligt. En plats där vi vill vara, om så för en kort stund.
Jag funderar på om det rent fysiskt skulle fungera att flytta ut ett privat rum, bord och fåtöljer, till platsen och därigenom göra kontrasten ännu tydligare. Eller kanske mer mångbottnad. Tänker på att hemmet är den farligaste platsen för en kvinna, men vi är mest rädda för att vistas utomhus.

Jag bjöd en vän som läser till arkitekt och gillar genusperspektiv på middag igår för att prata om mitt projekt och hon kom med många bra tips. Bland annat nämnde hon Carina Listerborn, en kvinna som är bebyggelseantikvarie med fokus på genus. Sökte på henne idag och hittade många intressanta artiklar om hur man skapar trygghet i det offentliga, och om vikten att ha med detta perspektiv i planerandet av stadsrummet.
Hon säger att det är viktigt att staden lockar människor att röra sig ute, vid alla tider på dygnet, så tomheten kan motverkas. Hon menar att det behövs en levande stad, en blandad stad, där alla får utrymme och vill vara, överallt. En stad som möjliggör möten! Inte platser som förlorar all aktivitet när affärerna har stängt för dagen, inte platser som dör när mörkret faller.
Hon pratar också om försök till trygghetsskapande insatser som inhägnade områden, övervakningskameror osv men menar att det är en kortsiktig lösning som skapar trygghet för några få, på en specifik plats, men i det långa loppet leder till ökad segregering och ännu mer rädsla.

Det borde vara en mänsklig rättighet att känna sig trygg i ett demokratiskt samhälle, att kunna vistas överallt hela tiden!

länkar med mycket text och intressanta tankar:
kan vi planera för en trygg stad?
genusforskning inom kulturgeografin
makten över kroppen i rummet

att prata med varandra

2008-04-12T11:01:00.002+02:00

Jag har haft handledning. Och än en gång blivit lyckligt uppfylld av det fina i att prata med varandra.
Jag inser det mer och mer, när jag pratar med andra får jag syn på mina egna tankar. Genom andras funderingar och frågor får den egna lilla tanken fart och kan bli så mycket större. Genom att diskutera lär jag mig. Genom att sätta ord på saker, genom att få respons och ge densamma. Nya perspektiv är så jävla fint och jag blir helt upprymd ibland av allt som väcks och gror och slår ut under ett bra samtal. Man behöver inte vara överrens, tankar sätts igång och faller på plats ändå.
Jag lär mig och utvecklas genom samtal. Jag kan läsa tusen böcker, jag kan tänka tusen tankar, men det är tillsammans med andra som det blir på riktigt någonstans. Som jag faktiskt förstår vad det är jag tänker.

Och med risk för att bli aningens pretentiös:
Genom att prata med varandra kommer vi nå en verklig förändring. Privat, offentligt, i det lilla och i det stora. Jag är så trött på alla som bestämmer, på allt som ska vara så tufft och kategoriskt, på allt som inte tar sig tid att tänka efter.
Förståelse. Det skulle vara fint med mer sånt. Men vi har väl inte tid antar jag?

Och i skolan. Finns det plats för konsten och perspektiven (som inte ritas upp med linjal) och samtalet? Kommer jag kunna ge mina elever, om det nu blir några, den sköna känsla som infinner sig när man hittar något, en ingång, och allt faller på plats? När konsten ger en svar eller nya frågor, eller bara en härlig ilska…. Jag vill bli upprymd oftare!

Ja. Jag gillar att vara på handledning. Det är fint att hitta nya vägar. Och en ursäkt för att få åka tillbaka till Malmö. Det är nog så att jag ska fokusera på den euforiska känslan av att äga natten, tillsammans, om så för bara några timmar. Det är ju där den verkliga lyckan finns, det var ju det som var det skönaste.

datajäveln

2008-04-07T22:53:00.002+02:00

en dikt:

hej och hå
jag avskyr så
datorer små
som ej vill gå

varför varför varför är det alltid så att dom bråkar? tekniken som ska spara tid och göra allt smidigt fuckar upp sig nåt otroligt.... varför kan jag inte ladda in min film? det blir bara ljud och ingen bild och jag har försökt allt....
klyddklyddklydd.

suck.

att ta natten tillbaka

2008-04-04T00:01:00.004+02:00

jag har kännt mig jävligt kluven till det här projektet de senaste dagarna. Planen var ju att som konflikt gestalta rädslan och bla bla.... men jag har inte hittat nån ingång. ja, helt enkelt kännt mig jävligt osugen på alltihop. på en handledning sades det att jag skulle prova att kasta mig ut i allt det dryga, allt det svarta. och inte känna att jag måste gestalta hoppet - vägen ut. men ju mer jag tänker på det desto mer känns det som en sjukt dålig idé. jag vet inte, det kanske blir starkare, "bättre", om man visar på det som skräms. på det som är ont. men jag har ingen lust! jag mår tillräckligt dåligt av skiten som den är. och jag vägrar att må ännu sämre när jag gör saker som jag älskar.
så jag har bestämt mig för att slå tillbaka och ta makten i mina egna händer. jag ska gå segrande ur striden och vara den som blir stärkt av det här.
har någon sorts tanke om att avväpna den som skrämmer mig. förlöjliga. skratta åt!

så. det jag vill säga är nog den att jag måste hitta en annan strategi. alla vet redan att det finns dryga snubbar i buskar och i stugor. de flesta kvinnor jag känner har redan en inbyggd rädsla för hotet. så varför visa det alla redan vet? varför bara befästa den sämsta känslan man kan ha?
Först tänkte jag att jag bara ville slåss. banka skiten ur något, fiktivt eller verkligt. men efter det som hände mig har jag insett att jag inte är bra på att slåss. jag suger verkligen på att försvara min kropp. den där ilskan jag har hört om, den övermänskliga styrkan.... ja, den infann sig aldrig. istället var mina armar spagetti, benen orkade inte springa och slagen jag borde slagit missade sitt mål och saknade verkan. men det jag lärde mig att lita till var den mentala styrkan. och den jag begåvats med är tydligen en av STÅL. för jag, jag gick faktiskt segrande ur striden. fortfarande hel, fortfarande stolt, fortfarande mig. och det är så jävla GÖTT!

nu är jag inne på att ställa mig upp, rak i ryggen, och göra något som känns skönt innifrån och ut. så idag har jag skrattat. högt och rått åt torskarnas rädda miner vid åsynen av min kamera (min lägenhet i malmö ligger mitt i prostitutionstråket), idag har jag låtit hotet dansa pardans och hoppa hage, idag har mina finaste bytt plats och jagat rädslan genom malmös gator. och det känns så himla bra! kanske inte blir fantastisk konst. men en personlig seger!

om och om och om igen

2008-03-31T23:47:00.005+02:00

inspiration från LBD400 redovisningen, bara som en liten påminnelse till mig själv.

kameran som skissverktyg.
och

upprepningens magi!

working 9 to 9

2008-03-31T20:06:00.003+02:00

Nu har jag snart varit i skolan i 12 timmar. Det känns en aningen överdrivet.... men jag fastnade i premiere. vi hade en liten how to- genomgång idag och gud vad den hjälpte! från att inte ha fattat alls har jag nu kunnat importera och klippa, snabba upp och sakta ner, lägga till ljud, opacitet och ja.... grejjer! det är sjukt kul det här!
fast tyvärr har jag inte kunnat jobba alls med det jag filmat till projektet. tydligen så sparade jag inget av det jag laddade in i måndags. men det finns ju kvar på band, så det är bara att försöka igen och vara lite mer noggrann nästa gång.
samt komma ihåg att ta med mig mat för mer än lunch i fortsättningen. hunger dödar kreativitet.

åker till malmö imorgon efter skolan. ska bli nice och planen är att få mycket filmat. Har raggat lite statister och jag tror mig veta den perfekta platsen för action. men men, jag lovar att inte låsa fast mig i den perfekta bilden jag har i huvudet... :) allt kan hända! jag ska ju till kontinenten. fast hemma. gamla galna kära malmö.

jag hade massa saker att skriva här innan idag. men hjärnan är aningens tom efter en heldag med lektioner och en helkväll framför datorn. det kanske kommer tillbaka. i så fall återkommer jag.

några skisser/tankar från början av processen

2008-03-28T16:26:00.008+01:00

jag scannade in lite skisser från min konfliktbok. inte nåt under av skapande precis, men det var där jag började mina tankar. mycket ord. och ögon.

det rör sig.

2008-03-27T23:29:00.004+01:00

Jag var på spelning idag och någonstans mitt i fick jag en uppenbarelse. Inte så religiös, men mycket AHA-ig. Jag har en mycket hackig och skev bild inom mig nu. saker som rör sig. ljus som växer och bubblar, liksom lever. jag vill blanda det stilla och det rörliga och skapa den där helheten jag söker efter. känslan av hotet.

sen, efteråt, när allt var slut. ja, då var det dags att gå hem. men som vanligt hade jag redan börjat hemfärden innan jag ens gått ut.

och för varje minut av mörker blir det senare och senare. allt räddare. 22.45. där är min gräns nådd. 23.20 hemma i hallen. 2.20 senare än psyket mår bra av. fy fan.

någon sa att det inte behöver finnas hopp. och det är nog sant för starkast effekt. men jag vill så gärna att det ska finnas en väg ut, en lösning. en ljusning, om än ytterst liten. för min skull.

min bror och jag

2008-03-21T20:50:00.004+01:00

jag och brodern träffas inte så ofta. nu lyckades vi sammanstråla hos mor och far i en hel dag. och resultatet blev början på ljuv skräckmusik. det är bra att ha en lillebror som är en mästare på musikproduktion!
så nu har jag ett egenkomponerat sountrack till allt det mörka. det är skevt och läskigt. :) men kommer nog behöva fixa o dona en hel del till innan allt är klart.

har filmat också. letar bilder hela tiden. men jag har inget fokus, vet inte vad jag letar efter..... så det blir lite här och där. då och då.
men det är väl ok? det är ju trots allt långfredagen. sorgen och eftertänksamhetens dag. typ.

2008-03-19T21:19:00.002+01:00

att våga vara rädd. hur gör man då?

dags att kortsluta amygdalan och fram med svarta natten. bort med hjärnan. in med känslan!

tuta och kör!

visst är det ett vackert ord, amygdalan. där allvaret i hotet bestäms.
och bildar trauma, fobi, panik, paranoia..... kanske behövs fina namn för att väga upp mörkret?

home sweet home?

2008-03-18T23:06:00.004+01:00

herregud vad här händer grejjer. tankar föder tankar som föder tankar. satt och läste en bok jag lånade på biblioteket igår för att få lite inspiration, och jag tror jag kom på något!

Hemmet. som trygghet, men också som social konstruktion. hemmet som har varit kvinnans plats sen industrialismens början. manligheten befästes i det offentliga, kvinnligheten i det privata. fostran till att ta hand om, ta ansvar, se skiten och inte stå ut med den. det är mycket som är förändrat idag, men fortfarande så mycket som är samma. och det är bakom min stängda dörr jag har min borg. min säkerhet.

vad är det för kraft som gör att jag inte vill vara ute efter mörkret? vad är det som gör att natten tillhör mannen? som gör att ute inte är lika för alla. är det en rest av detta gamla, det offentliga/det privata. den kvinna som vistas ute får skylla sig själv. hon är för full, för lättklädd, för slampig, för tillgänglig..... hon hör inte hemma där. Å fy fan, jag blir så trött. jag vill inte vara rädd. jag vill inte leta efter ondskan i skuggorna. jag vill inte stanna inne för att slippa gå hem. jag vill gå fri och stark om natten!

och paradoxen, det är hemma som ska vara tryggt och säkert, men hemmet är också den farligaste platsen för en kvinna.

jag är bara i början av min tanke, men känns som något värt att bygga vidare på. får väl se vad handledaren säger imorgon.

och göteborg. ibland kan även du vara vacker. ibland känns du faktiskt som hemma.

kan det bli för personligt?

2008-03-18T12:49:00.003+01:00

bara ett inlägg till nu. sitter och tittar igenom min analoga loggbok för det här projektet och där finns mer att ta upp.

det som länge var min enda idé för det här projektet är något jobbigt och personligt. det som i första konfliktinlägget beskrivs som "min konflikt med mig själv och natten. mörkret. männen. hotet.". en konflikt som går tillbaka till en händelse för 5 år sedan. och som är ständigt närvarande och sjukt frustrerande.
jag är dock osäker på om det är en bra idé för ett projektarbete i skolan.
jag är rädd för att bli sedd som ett offer, som någon det är synd om. och det är det sista jag vill. däremot vill jag ha förståelse och lyfta viktiga frågor. men jag vet inte, det kanske blir för svårt? kanske för tungt? kommer jag kunna ta kritiken? och är det schysst mot er?
konsten ska väl våga ta upp saker som känns, sånt som är viktigt.... men får konst bli alltför personlig? vågar jag bli så personlig? eller vågar och vågar, vill jag bli så personlig?

och hur fångar man rädsla för det utanför utan att det blir för banalt? hur fånga ångest och rädsla utan att bli ett offer? Hur visa den inneboende viljan till självständighet och oberoende? viljan att göra precis det man själv vill.... men oförmågan att genomföra i praktiken.... och går det att förändra?

looking good vs doing good

2008-03-18T12:04:00.003+01:00

Det blev så mycket fokus på mig och det inre. Men konflikten kan ju också finnas utåt, med samhället. med normer, värderingar, vanor. konsumtion. hur lever vi våra liv? bör man klä sig i märken made in china och köpa billig oxfilé från nya zeeland? köpa eko och reko? eller kanske inte handla alls? looking good eller doing good. går det att kombinera?

Hur ska man egentligen leva för att kunna se sig själv i spegeln? behöver vi alla dessa prylar?

Är lösningen totalvägran? rota i sopor? säga upp sig från samhället? går det?

även här blir det tydligen en inre konflikt. Hur mycket skit kan jag med att utsätta andra för?

fast egentligen är det kanske en mer strukturell konflikt. en samhällelig konflikt. är det rätt att jag skuldbelägger mig för att jag köper jeans från h&m när det i slutändan handlar om en global ekonomisk snedfördelning av resurser. hur viktig är egentligen konsumentmakten? hur stor möjlighet har vi att påverka?

...........

någonstans handlar nog de flesta av mina tankar kring konflikt om makt. kontra inte makt. vem bestämmer över oss och våra liv? vem har makt över mig? vad kontrollerar mig? och hur förhåller jag mig till det? att hamna i underläge, att vara i underläge. och strategier för att bryta sig loss, för att bli lite friare.

men förvirringen är fortfarande rätt total. hur ska jag kunna visa allt det här? lite urskiljning kanske behövs? och några försök. jag filmade lite igår, och det känns i varje fall som jag kanske är på väg mot något. vi får se.

konflikt

2008-03-18T11:29:00.003+01:00

nytt projekt - KONFLIKT

Ju mer jag funderar på ordet, på konflikten-konflikter, desto svårare blir det att ta på. Vad är en konflikt för mig? vad känns tillräckligt intressant att arbeta vidare med? var skulle jag kunna tillföra något? vad behöver redas ut? det blir alltid såhär.... tusen idéer och tankar som en surv i hjärnan. omöjligt att sova, omöjligt att fokusera. kanske så här, kanske detta! en hjärna som arbetar på högvarv för att reda ut trasslet men bara trasslar sig än djupare in i alltsammans. och tillslut bara en trötthet som gör att inget orkas med, att inget reds ut. Redan första dagen på projektet har jag använt alldeles för många veckor till denna oreda. typiskt.

några tankar:

looking good vs. doing good.
min konflikt med mig själv och natten. mörkret. männen. hotet.
friheten att göra som man vill.
närhet vs självständighet
misstron mot den egna förmågan
mina åsikter vs. dina
rädsla att vara i vägen, till besvär.
rädsla för att ta för mycket plats vs. behov av koll/kontroll

inre konflikt. vem är jag och varför? vad vill jag? är det så jag gör det? Och din bild av mig, stämmer den överens med min bild av mig?
Och din bild av mig som lärare. jag hatar uttrycket många lite snyggare lite tuffare lite mer lyckade får när jag berättar vad jag gör. en bildlärare är en som inte är tillräckligt bra för att stå på egna ben, leva på sin egen konst. är det sant eller bara de som är dumma i huvudet?
För mig var valet självklart, jag söker mig till kollektivet. jag vill inte vara det ensamma geniet, jag vill skapa tillsammans. vara en del av ett sammanhang, påverka. tror jag gör större skillnad i ett klassrum än på ett museum. ..... Min och marits handledare i new york satte ord på mina tankar, hon kallade sig för artist teacher, inte art teacher. att vara lärare är en konst. att lära ut är konst. och jag hoppas det blir en del av min konst.
Men samtidigt gnager den där oron, har jag det som krävs? eller har de kanske rätt, de där snygga och lyckade? jag hatar deras fördömmande så mycket att jag ibland inte orkar möta dem rak i ryggen och bara säger att jag går på HDK. det är intressant hur annorlunda bemötandet blir då....

storstan

2008-02-28T04:24:00.004+01:00

sara och marit i new york.

vi har det sa bra att vi inte hinner skriva har. ha!

mycket tankar o ideer o intryck o mat. vi ska forsoka samla oss lite om en dag eller tva och dela med oss till alla. men just nu ar det lite mycket. 8 timmar pa MOMA kan trotta ut vem som helst liksom....

vi kunde iaf inte haft en battre vfu. full fart fran 8-22 varje dag.

Kram
s o m

fräls oss ifrån ondo?

2008-02-15T22:35:00.004+01:00

jo, tanken är väl att den här ska hållas hyfsat uppdaterad. så antar att det är dags att knåpa ihop nåt. fredag kväll och allt. nyss hemkommen från "afterschool". livet leker?

så mycket stöd och fina tankar idag. men livskrisen, den finns kvar. och konflikter gräver, gräver ännu djupare.
lärare. ska det vara jag? är det jag kan värt att lära? kan jag något överhuvudtaget? som är värt att ta del av.

och konst.
det blir lätt så fint och högtravande. konsten säger något om oss, vår värld, om livet.... bla bla bla. estetiska läroprocesser ska frälsa oss från allt som är ont och den helige ande och kreativitet och demokrati och allt som är fint och bra och fantastiskt. och jag vill och önskar. att det faktiskt är så.
men krisen, den grundar sig i tvivel. vad är det som är så jävla fantastiskt? ge mig mindre snack och mera verkstad..... ett hopp, ett ljus, en möjlighet! någonting konkret där jag kan fästa alla dessa drömmar.

och tankar leder vidare:
jag förbannar denna duktiga jävla flicka. detta behov av kontroll. denna feghet. jag vill våga kasta mig ut och lita på att vingarna bär mig.

När slutade jag lita på mig själv?

jag kommer bli en utmärkt bullmormor.

2007-12-13T18:26:00.001+01:00

verkligheten doftar ljuvligt!

och där någon gång med händerna djupt ner i degen blev det rätt tydligt för mig varför den verkliga verkligheten känns så mycket mer,den ÄR mycket mer.

hur snabbt man än kan åka, hur många man än dödar... jag vet inte, det händer på en skärm. hur fast jag än blir i den där världen, så är det alltid ett tomrum som fyller mig när jag kopplar ifrån.... (kanske är det en anledning till varför man fastnar där så länge, oviljan att öppna det där tomrumet?)

när jag bakar bullar och tar ut sista plåten finns inga öde platser inuti, det doftar, smakar och tillfredställer mig så mycket mer!

jag behöver kontakt. jag behöver känna.

närhet.

om det så är med en lussekatt.

maplestory!

2007-12-13T13:34:00.000+01:00

Nu har jag tillbringat några till timmar i maplestory. Det är hur fint som helst och jag har lyckats bli magiker!

Men det är svårt att få kompisar. Försöker prata med folk hela tiden, men alla är så stressade, ute på uppdrag och svischar förbi. Och de få som jag faktiskt har fått kontakt med har antingen flörtat hejvillt och försökt förtrolla mig med massa häftiga spells och sånt eller verkat totalt ointresserade. Det är svårt att prata och veta vad man ska säga, blir mest -hej! varifrån kommer du? var hittar man en trollstav? vill du ge mig några spelkort? Ja, inte så mycket mer än det som rör spelet. Kan tänka mig att det blir finare och bättre när jag blivit en mäktigare magiker och folk vill ha mig i sitt team, men just nu känns det som ett helt vanligt tv-spel, med fler karaktärer som springer omkring. Jag utför mina uppdrag och dödar mina monster.

Jag och Sheevonne bondade lite extra på grund av att vi hade likadana kläder. Hon var från Ungern och mycket trevlig. Men jag tror jag gjorde nåt fel för hon blev sur och drog.

Det här med kläderna är faktiskt väldigt intressant i MMOG världen. Eller kanske snarare, det här med kön är intressant. Nu har jag inte fått med någon bild på snubbarna i spelet, men jag kan intyga att deras outfits är grymt coola och praktiska. De har byxor, tuffa pannband, snygga gympaskor, och massa olika frisyrer. Som tjej fick jag välja på tubtop eller tajt t-shirt, minikjol i olika färger, söta tofsar eller den lite mer sofistikerade panntoffslooken som ViseBeatrix har här ovan. Hallå liksom, det går väl inte slåss o vara rörlig i kortkort? Samma sak i WOW- ok, där fick man ha byxor. Men stora bröst, värsta urringningen.... jag vet inte. Det känns så onödigt. Vill man att ens gubbe ska se ut så, visst, men jag vill ha byxor inte kjol! Jag vill bestämma själv och inte automatiskt förpassas in i nån sorts given könsstereotypisk mall.
Varför ens behöva välja kön? Spelen pågår i en helt annan verklighet, vi har orcher, talande grisar, älvor, man kan flyga, trolla, teleportera sig genom trädstammar... jag förstår inte var eller varför det skulle finnas någon som helst anledning till att jag är tjej i minikjol och söta toffsar. Jag vill vara en magiker, eller varför inte en orch! Vi är fiktiva karaktärer som springer runt i en låtsasvärld, var finns behovet av dessa stereotypiska utseenden och könsuppdelning?
Men det finns ju såklart också fina saker vad gäller genus i spelen. Alla har samma möjligheter att ta sig fram och lyckas bli bättre, vi möter samma monster i samma battles, och det är ju fantastiskt. Lika förutsättningar, yey!
Nog tjatat, men tänk vad fantastiskt det vore att slippa bli påtryckt diskurser från samhället utanför någonstans.
Tänk om jag kunde programera.... det skulle bli en sjukt bra värld! hehe.

Nu ska jag ta tag i det verkliga livet. Satt hela kvällen igår och idag har det också gått alldeles för många timmar.... det är faktiskt jul om en vecka och jag måste fixa,dona och tillverka! Har man inga pengar får det investeras i tid istället.... nu dags för överkast. Kan vara det mest tidskrävande jag någonsin gett mig på.
Och så ska jag baka lussekatter! mmmm..... !

användarvänligt my ass

2007-12-12T22:41:00.000+01:00

den här bilden sammanfattar större delen av gårdagen och idag:

det är nog så att second life, entropia, there, kaneva och allt vad dom heter inte är något för mig och min dator. vi har försökt HELA dagen, och inget vill. sjukt frustrerande!

men men, min dator är för gammal. det går inte med nya flashiga 3D MMOGs helt enkelt. jag får väl inse det.

dock hade jag och marie en liten WOW-session i förmiddags. vi högg ihjäl några stackars vildsvin och skorpioner, och dansade lite. det var faktiskt roligare än väntat, men jag tycker det är så gräsligt fult och det stör mig. plus att det är svårt att hålla reda på framåt, bakåt, uppåt, neråt, runtomkring och överallt, samtidigt som man ska komma ihåg att slåss och akta sig för andra... nej, tacka vet jag den härliga oldschool känslan från typ supernintendo. 2D, yes please.

orchdamen firar ett nedlagt byte med en dans:

fast hela dagen har inte varit förgäves. precis när jag skulle packa ihop och ge upp tipsade L3 mig om maplestory. ett onlinespel i 2D, med 52kbit/s uppkoppling som minimikrav. yey!
har suttit och tränat min gubbe hela kvällen, blev nyss utbjuden på cyberdate och bestulen på 6 snigelskal, men är ändå redo för den stora världen bortanför maple island. där ska jag bli trollkarl! måste bara döda 4 svampar till.
redan nu kan man slåss tillsammans med andra gubbar, bilda allianser och prata med varandra (inklusive lura av godtrogna spelare deras skal ). och självklart har jag fastnat. det är farligt med skoluppgifter som gör att man kommer tappa allt fokus på skolan i forstättningen... :)

här blir jag anfallen av onda svampar från två håll:

inte tid för analyser ännu, nu ska jag fortsätta spela! godnatt!

omoraliskt dejtande

2007-12-11T21:07:00.000+01:00

jag glömde! (med risk för att ta det här med bloggandet till överdrift)

i morse skapade jag ett konto på mötesplatsen.se. en dejtingsida. men insåg ganska snabbt att det inte var så smart att interagera där.
1. jag är inte singel
2. under den halvtimme jag var inloggad hittade jag inte en person som verkade intressant att ens bli vän med.
3. och viktigast: jag insåg det omoraliska och rätt elaka i att använda människor som letar efter lyckan och kärleken i ett skolexperiment.

så no more mötesplatsen.se för mig, men det är ett tips om man vill ta det här med interagerandet till nya höjder! *lol* <---- lärdom från chatten

Aras Galli!

2007-12-11T20:47:00.000+01:00

efter den mycket omskakande upplevelsen på passagen i morse tog jag en liten paus på några timmar för återhämtning. sen packade jag min ålderdomliga laptop (3,5 år och väger som en sumobrottare....) i ryggsäcken och promenerade till skolan. tänkte utnyttja det trådlösa nätverket och äntligen komma ut i det där andra livet. men tji fick jag. sidan var såklart nere för uppdatering, underhåll och annat tjafs.... mutter butter... vad ska en stackars bredbandslös dam behöva göra egentligen för att få testa sina vingar i cyberspace?
jag har ivarjefall ett namn, det mycket fantasifulla Aras Galli . nej, jag kom inte på nåt smart, och ja, jag vände bara på mitt eget namn.... men det är åtminstonde ett namn.

och så har jag ont i ryggen efter det meningslösa kånkandet på tegelstenen. men det går nog över.

nu ska jag ut och chatta istället. och jag har en plan!

hjälp!

2007-12-11T09:15:00.000+01:00

det är inte lätt att vara tjej på internet..... iallafall inte på passagens chat.... herregud. dom är som hökar!

eftersom jag inte har någon snabb och fancy bredbandsuppkopling hemma kommer jag inte in på tuffa second life och entropia (gav upp när jag insåg att det skulle ta 10 timmar att ladda hem programvaran).
istället tänkte jag ta mig ut i chattens underbara värld. när jag var liten, eller ja, gick på högstadiet/gymnasiet, chattade jag jämt. gröna chatten, passagen, #irc, aftonbladet, jag var överallt! men dom senaste typ 8 åren har det varit dåligt med chattandet. varför inte testa igen!?

så, sittandes i sängen, nyvaken och lite lagom seg, loggar jag in på passagen. och möts av detta!

och det här var bara början. varenda man på passagen.se bokstavligt talat kastade sig över mig. riktigt jävla obehagligt klockan halv 9 på morgonen..... jag fick lite lätt panik där på min sängkant och loggade ut fortare än kvickt. kunde inte riktigt hantera känslan av att vara villebråd.... men jag har inte gett upp! sitter här och laddar för ännu ett besök på chatten. dock inte passagen.se. någon som har ett tips?

den lite enklare tvåan

2007-12-10T16:03:00.001+01:00

tänkte inleda min bloggkarriär med ett fint tips jag fick precis; learningtoloveyoumore. mycket pepp, inspiration och lite interaktion! inte en cool virtual reality värld, men människor som gör grymma saker i den verkliga verkligheten. check it out!

och som vanligt är jag och åsa ensamma kvar i skolan. det börjar bli tradition.

det svåra första

2007-12-10T14:18:00.000+01:00

ok. då var det dags. en blogg!

vi får väl se hur det går.

puss o kram